Aftonbladet – 9 februari 1859, sida 1

Hvad är det, mitt barn? Jag kom just nu. , Allt det här fjäsetmisshagar mig ordentligt.. Kan du tänka — pappa vill. hafva i morgon till middag. så många rätter som det är dagar i veckan, och i afton skall nära nog hela husets bordsiltver och ostindiska servisen fram, och dertill champanj... jag säger icke merby : Jag undrar också icke på om mamma ej tycker att ord uttrycka nog. Denna. pappas mani för den pomaderade: och glatt-tvättade Holt med sin silkesfysionomi och sitt elaka hjerta är i den grad ofattlig, att det nästan förekommer som om, i trots af våra förnuftiga slutsatser i går, det vore något slags trolldom med i spelet... Nå, nu komma de. Vi skola väl sätta oss. på parad här vid förmaksbordet. Jag har min virkning med mig. Och jag min. stickning... Ack, hvad du ser god och snäll ut, min präktiga Majken! Hvem, kan väl se på dig att du bär oron i hjertat.? -.4. sa : Det är väl icke meningen heller att någon skall se. den! Jag. måste med vår lilla kära Emilia tänka på värdigheten, som hon jemt är i fruktan att blottställa,.. Och nu tar det i salsdörren. Låt oss för all del vara ämabla värdinnor — det tjenar. till ingenting annat än att öka våra egna svårigheter, om vi sätta pappa i dåligt lynne. I Hor hade knäppt uttalat det sista ordet än -herratne trädde öfver tröskeln. ; Moss såg ut som en nytändning, och unga err Holts ansigte hade för aftonen aflagt säsäl den sjelfkära minen som det kalla och ironiska sätt, hvilket han sist visat mot sin tilltänkta äkta hälft — med ett ord: han var liksom nyfödd. Med allvarlig artighet och en viss, icke för närgången förtrolighet intog han sin plats och hoppades att ej uppväcka alltför stor ledsnad med sitt besök. RR