Aftonbladet – 8 februari 1859, sida 1

Men i trots af min : fruvärdighet känner jag mig besvärad. och måste genast finna något afbrott. å Men medan Emilia funderade på något lätt :å propos eller någon annan bjelpreda, återtog kaptenen: Nej, lefve då friheten! Jag vill bevara min, hvilken ger mig rätt att :se skönheten och behagen hos både den gifta och ogifta qvinnan. Jag kan utan fruktan föra den bild, som jag tillegnat mig, med mig öfverallt, tills jag antingen gifver den lof att sjelf. rymma eller bereder den ett lifstidshärberge i någon vrå af hjertat — och derföre lefver och dör jag fri. Ez (Nu bryr jag mig ej om något å proposi sade Emilia för er sjelf. Gudskölofs jag hör Uljana — då är det tid att se efter att Åke får helgflundran stufvad så som han vill ha den... Kaptenens tal slår öfver liksom champanjskummet ur glaset... Och sådana ögon... sådana ögon! Jag är riktigt förtjust att få tiukta honom en liten smulan. Och nu hette det: högt:) : Ursäkta, herr kapten, men hur underhållande vårt samtal varit, fins det dock något som måste ställas vid sidan deraf: middagen ach min. mans: favoriträtt. I förtroende sagåt, har jag under hela sista gvarten suttitisådan tankspriddhet att jag oupphörligt varit sysselsatt med proportionerna till stufningen af min Helgflundra.s ; Men hur gick det väl med Emilias tilltänkta eger? Kaptenen parerade stöten, så att segern lef i hans. händer, i I den behagligaste ton svarade han I Ack, om ni ville rådfråga mig! Visjömän. äro, ett slags vandrande: k kböcker, som ingen ung värdinna behöfver förakta. eft brydsäv t falls. Men dåjjagiser på era ögon; min-fru