Aftonbladet – 7 februari 1859, sida 3

TS RR TO ta a NS FAR a SEG Ola Månsson afgifvit till Svea hofrätt, är af följande lydelse: Till K. M:ts och rikets höglofi. Svea hofrätt! Af k. hofrättens advokatfiskal å embetets vägnar åtalad för uppgifven öfverträdelse afbankoreglementet vid utöfningen af min befattning såsom ledamot i direk tionen öfver Malmö lånekontor, får jag afgifva följande förklaring: : De i stämningsmemorialet upptagna angifvelser synas åsyfta stadgad påföljd icke allenast derföre, att jag skulle hafva brutit mot 78 s I mom. af gällande bankoreglemente, utan äfvea genom egennyttigt förfarande hafva handlat mot 2ansvarighetslagen. Jag anser mig derföre i första rummet böra visa, att C den cgennytta, för hvilken jag blifvit beskyld, icke kan hänföras till den påföljd bemälde ansvarighets:ag mot egennytta och väld stadgar. 1:sta och 2:dra S af ansvarighetslagen måste i ett sammanhang betraktas och vid granskning deraf blir det uppenbart, att det deri stadgade ansvar kan drabba endast isådant fall, då diskontverket genom en eller flera 1eI möters försumliga eller egennyttiga förfarande haft :imad skada eller förlust. D2 ansvarighetslågar, som af statsmakterna blifvit utfäpdade, så väl för bankofullmäktige, som direktörerna i diskontverken, må väl ingen på ännat sätt kunna tolka, änatt de obestridligt endast afse förvaltningen och det skydl mot skada och förlust rikets ständers bank och diskontrörelse bör egnas af den öfver samma verk satta styrelse. Enskilta personers rätt mot hvarandra är deremot genom allmänna lagen bevarad. Hvarje enskilt individ i samhället eger i afseende derå vända sig med ersättningspåstående mot vederbö-lig person ea sin talan utföra inför den domstol, hvarunder målet rätteligen hörer och lyder. Alltså och om verkliga förhållandet än varit, som uppgifvet är, alt en eller annan låntagare ieke i behörig tid erhållit ett sökt och beviljadt lån, eller om vid dess redovisning låntagaren ansctt sig vara påförd en större provision i kommissionärarfvode än han funnit lämplig, så egde han att använda den lagliga utväg, hvartill hvarje annan medborgare för utförandet af sin talan mot annor man är anvisad. Ansvarighetslagen kan häruti nan så mycket mindre tillämpas, som de på godkända handlingar beviljade lånen af låntagarnes ombud blifvit efter behörig fullmakt utqvitterade från diskontverket, hvarefter medlen måste betraktas såsom enskilta personers egendom, hvarmed styrelsen öfver verket icke haft någon vidare befattning, än att indrifva lånen vid deras förfallotider. Sedan jag således sökt, visa, att gällande ansvarighetslag är tillkommen för lånckontorens och ieke för nskilta personers säkerhet, tror jag mig äfven hafva agalagt, att den egennytta, som är med kommissionärbefattningen förenad i den beräknade provisiosen, och till hvilken egennytta tjenstemännen i diskontverkens kansli och kontor i mer eller mindre mån i sammanhang med sina kommissioner göra sg skyl, alldeles icke har till påföljd någet annat anän det 78 bankoreglementet för en slik öfverträdelse stadgar. At hvad jag nu anfört, cch då icke ens uppgifvet; an mindre visadt är, att rikets ständers lånekontor i Malmö genom mina tillgöranden som direktör lidit skada ech förlust, och enskilta personers rätt, hvarom talan vid laga forum aldrig blifvit väckt, svårligen kan komma under höglofl.k. hofrättens pröfning, anser jag angifvelsen vara obefogad och tycker att målet, i den del deraf som åsyftar det i ansvarighetslageu stadgade ansvar, må för alla. Seden jag sålunda sökt visa, hvartill angifvelsen, om den vårit alldeles riktig och grundad på bankoreglementets tydliga föreskrifter, kunnat leda, vill jag dels med fakta; dels med handlingar styrka, att jag i intet fall anser nig hafva öfverträdt föreskrifterna i ofvanbemälda bankoreglemente. Jag aungifes för 1. Att jag på det sätt befattat mig med kommissioner, att jag från en större mängd låntagare mediOrt deras lånedokument, lemnat dem till någon verkets tjensteman och, sedan lånen blifvit beviljade, s denne uppburit penningar för låntagarnes räkning; 2. Att jag i några fall obehörigen dröjt med de atqvitterade medlens aflemnande till låntagarne; och 3. Då redovisning af lånen skett, mig tillgodoräkrat ända till 3, procent af lånesumman i kommissionsarvode. Att jag varit kommissionär bestrider jag; men att ag på anmodan af låntagare från min hemort, 74 nil från Malmö, på mina resor dit öfverfört deras :åpeansökningar till den person de velat sända dem, ir sanning. Att kamrer Fogelklou i de flesta fall srhöll dessa kommission :r, härledde sig deraf, att aan i egenskap af kamrerare var till namnet känd. Komrnissionären har påtecknat ansökningarne, ansvaat för deras riktighet, ingitvit dem till diskontverset och, på grund af lånesökandenas fullmakt, deriTån utqvitterat de lån, som blifvit beviljade, hvarefer han uppgjort liqviderna och dervid sig tillgodo-äknat kommissionsprovision för sin befattning som ieras kommissionär. Detta är inför protokollet hos lircktionen i Malmö lånediskont erkändt, och erforirar ingen vidare bevisning. Jag hemställer nu till röglofl. k. hofrättens pröfning, hvilken det är af oss begge, han eller jag, som har utöfvat kommissionärHer ombudskapet. Direktionen öfver diskontverket Malmö må nu hafva tolkat bankoreglementet huru ten behagat. 78 4 1 mom. lyder doek: Ledamöterna samtliga diskontdirektionerna vare det uttryckligen örbjudet att såsom kommissionärer taga någon beattniog med låneansökningar hos det diskontverk, i wars styrelse de deltagar. Det är således kommisionärskapet hos diskontverket, som är förbjudet. För iwvarje annan befattning med lånesökandes angelägeneter finnes intet förbud, oeh torde allra minst kunna frågasättas för en så oskyldig åtgärd, som att till ånsökandenas kommissionärer i diskontorten, å deras vägnar, öfverlemna handlingar; kommissionären må wm vara någon af verkets tjenstemän eller icke, han står dock, i afseende på kommissionerna, utom diskontverket, der samma uppdrag skall utföras. Huru nånga bevis skulle jag ickekunnå meddela derom, att tjenstgörande ledamöter i diskontdirektionerna, synnerhet från landsorten, på samma sätt förfarit, för att bespara lånsökande i den ört åe tillhöra resor och kostnader! Skulle nu detta stämplas såsom mn öfterträdelse, så är den hkä stor, om; såsom ofta ir fallet vid låneverken i ortefna, en öch annan lånökare inställer sig i diskontverkets kontor och, såsom obekant med alla andra, vänder sig till en direktör, som han känner, och den senare är nog oförsigsg att taga lånehandlingarne i sina händer och lemna Jem till någon verkets tjensteman, ned begäran, att han å den lånsökandes vägnar ville åtaga sig inlemna handlingarne till diskontverket; ty det är icke vägen, utan handlingen, som här måste afses. 7 steg eller 7 mil äro i detta fall sak samma, likasom antalet af ansökningar — de må nu vara flera eller färre eller en enda — stämpla förbrytelsen, ty är det ena en 5fyerträdelse af gällande föreskrifter, så är äfven det andra; Men att neka min egen penningebehöfvande orts invånare i en tid, sådan som den ifrågavarande, då de hade 7 till 8 mil till lånekontoret, att taga med mig deras: låneansökningar till deras kommissionärer i diskontorten och återtaga de lån, som beviljades, då jag i allt fall skulle resa dit, kunde väl ej gerna gå an ech torde varit mera att klandra, än hvad jag nu gjort, då jag, utan att bryta mot reglementets föreiller, derigenom besparat låntagarne många resor ; och kostnader. Beträffande dernäst andra ankagelsepunkten, så, och då det icke tillkommer mig att utreda, huruvida de af lånediskontens tjenstemän inför direktionen anmälda förfrågningar af P. Wigren och Gunmme Persson i Önslunda efter lån, utfalloa det ena den 3 och det andra den 7 Juli, varit af behöriga personer gjorda, eller om den dolda orsaken dertill, så vill jag, eridast i detta fall och för att i moraliskt afseende Pe AG ATA