Aftonbladet – 7 februari 1859, sida 2

att herr kaptenen i fråmtiden får afbedja .. Men hvarföre skulle denna sorts kärlek vara sjelfvisk ? Jo, så mycket kan jag förklara. Då moderns kärlek går ut påatt skapa sonens lycka och glömma sig sjelf; sedan han funnit den, vill åter fästmön och hustrun att lyckan för älskaren och maken ej skall finnas till annorlunda än hos dem. Eller känner fru Hjelm någon hustru, som ser sin sällhet i mannens lycka, då han finner den någorstäds utom hos henne. Nej, det får jag tillstå! Nå, är ej då moderns kärlek renare, högre och i stånd till flerå verkliga offer? Jag har deremot sett mer än en hustru, som tyckt sig vara ordentligt uppoffrad, då mannen för sitt nöje varit ute t. ex. två eller tre aftnari veckan och ... : Jaså, det skulle icke kallas uppoffring det — så många aftnar i veckan borta för sitt nöje! Hvem kan veta ... Emilia afbröt tvärt. Jan, svarade kaptenen under ett fint leende, hvem kan veta allt hvad som derunder tilldrager sig! I hustruns liksom i älskarinnans kärlek ligger svartsjukan på djupet.: Nå, en mor — blir hon aldrig svartsjuk hon ?, : Jag föreställer mig att hon nog kan bli det, men huru olika är ej denna känsla isin yttring! Då modern qväfver den, söker hustrun i allt näring för sin, den må träffa hvad föremål som helst. Och summan är att en mor ofta blir för hustrun en farlig rival.. Min mans mor lefver icke mer, och jag är nog oädel att icke deröfver vara bedröfvad. Svartsjukan, utvecklad af och öfver en mängd hvardagssaker, måste vara förskräcklig. Hemmet kunde ju på det viset aldrig ha en solklar dag!)