Aftonbladet – 7 februari 1859, sida 2

Äfven de fredligast stämda utländska blad synas numera icke göra sig några illusioner om möjligheten att bevara freden. Telegrafunderrättelserna om de i allt större skala bedrifna rustningarne, om det statslån, sardinska regeringen begärt bemyndigande att upptaga m. m. äro icke heller synnerligen egnade att upplifva fredsförhoppningarne. Särdeles betecknande för franska regeringens ställning är den omständigheten, att då en af kejsar Napoleons litterära förtrogne, La Gueronmere, förut redaktör af la Presse, nu ledamot af statsrådet, i dessa dagar utgifvit en mycket krigisk broschyr, har en annan broschyr af Felix Germain, som talar för fredens bevarande, blifvit ställd under åtal. j Uti en korrespondens från Turin af den 26 Januari berättas följande: Förberedelserna till bröllop och rustningarne till krig gå hand i hand. Trupplaceringen längsefter linien från Turin, Casale, Alessandria, Boghera, Novi, Tortona och Genua, uti fem divisioner, är nu fulländad. Uti provinserna Savoyen, Nizza och Sardinien samt längsefter liguriska kusten finnes ej mera någon militär, me: undantag af de nyligen inkallade rekryterna. Upprätthållandet af den allmänna säkerheten är helt och hållet anförtrodt åt nationalgardena, hvilka äfven förrätta. vaktgörningen vid Nizzas sydvestra gräns mot Frankrike: Antalet af frivilliga, som anmäla sig till tjenstgöring, ökas med hvarje dag. Officerare, som icke äro i tjenstgöring, oeh bland hvilka finnas många af landets förnämsta familjer, söka i stor mängd att åter erhålla anställning, hvaraf nan finner det ogrundade iföreställningen, ;tt kriget mot Österrike ej skulle röna sympatier hos den piemontesiska aristokratien. Äfven en mängd unga lombarder af ansedda ramiljer hafva anmält sig såsom frivilliga, och på listorna öfver de simpla soldaterna finner nan namn, sådana som Guicciardi, Camperio, Dalverne, Crivelli o. 8 v., hvilka unga .delsmän följt venetianaren, grefve Michiels -xempel, och inträdt uti sardinska armån, efter att bafva friköpt sig från militärtjenst uti Lombardiet. De österrikiska tidningarne uppträda med len största förbittring mot förslaget, att den stalienska frågan skulle göras till föremål för förhandlingar på en europeisk kongress. En sådan inblandning, — heter det 1 Oesterr. Zeitung — strider ej blott emot traktaterna, utan i allmänhet emot hvarje begrepp om en stats suveränitet, och den skulle snart göra alla europeiska makter til vasaller och sätta alla staters lif på spel. Idn om en europeisk areopag står i diametral motsats till grundsatsen om staternas sjelfständighet. Då den till en början antyddes på pariserkongressen, så var det Österrike, som först märkte oråd och protesterade deremot. Man har sedan lärt närmare känna denna plan och blifvit föranlåten till större uppmärksamhet; den går ut på att utan svärdsslag genom demönstrationer och protokoller göra hvarje suverän, monark eller republik beroende af majoritetens utslag, och majoriteten skall man senom konstlade medel åstadkomma. I stället för Rhenförbundet skall der uppstå ett suropeiskt förbund, som skall stå under samma protektorat. Samma blad förklarar, att ett förslag att gifva Lombardiet sjelfständighet uti ett unionelt förhållande till österrikiska monarkien blott kan besvaras med kanonskott.