Aftonbladet – 7 februari 1859, sida 1

rörna åter i gång, och allt det outredda undanträngdes af affärerna. Nu, min lilla Emilia, är jag resfärdig! sade Majken, i det hon nedkom och räckte sin vän händen. Kors i all verlden, så bra du ser uti dag, Majken, i den der mörkgrå rocken med sitt skinnbräm! Och ditt uppstrukna buckliga hår, hvad det passar väl till den lilla svarta hatten med plymen! Så förtjust din älskare skall bli — du förstår väl jag gissar att du skall möta någon. Kanhända ... säkert är det dock icke. Du vet att jag i går tog afsked från kapellgården och att detta således är sista förhoppningen att träffa honom. Du får likväl icke tro Emilia — det förbjuder jag dig ordentligt — att jag reser till Ufklippan enkom för det ändamålet! Jag vill säga farväl åt mina gubbar och rangera lite för dem innan vintern kommer på allvar. Men hvarföre tala om vintern, käraste Majken — ännu är ju November knappt ingången, och nog kommer du hit många gånget före nyår. Det tror jag ej, Emilia — tvärtom föreställer jag mig, att om ni vill se mig, blir ni tvungna att göra allvar af er resa till Gläborg. Ack nu har något passerat! Det var ock det jag tänkte, då jag såg din far så der allvarsamt begära att få tala med dig. Säg mig hvad är det? Ännu ingenting, jag försäkrar dig det, utom att han fullständigat sina föregående förklaringar i afseende på min förbindelse med Gudmar., Arma vän, och du är alltid lika tålig: du rör hvarken upp himmel eller jord! Jag är icke fallen för så stora kraftyttringar! Det kan komma andra tider.n Hvilket ofantligt tålamod .... Men farväl nu, och kom snart igen, ty här får väl jag sitta hela tiden ensam med kapten Oddjers. Hör