Aftonbladet – 7 februari 1859, sida 1

.Sådant förträffligt. minne! Men om jag icke nu menade känslorna ? Ja; då menade du slöseriet med dem, och i det fallet erinrar jag dig om en viss afton på fiskläget. ; Den mins jag också ganska väl. Men allting har sin måtta liksom sina sidor, och jag fruktar, att om du icke blir hämdgirig, så blir du helt enkelt girig. Då blir det för att behaga min man: Jag fortsätter min liknelsel återtog Åke, och låtsade icke höra invändningen. Den slösaktige faller lättare än någon annan in i girighetens snara, men denna snara är farlig, då man besinnar att sjelfva katekesen gifver vid handen att girigheten är roten och uppbofvet till allt ondt — mins du icke det, kära barn, du, som för icke så längesedan lade katekesen på hyllan ? Åh, det är ofantligt mycket som står der och som jag mins! svarade Emilia, och en sprittande liflighet röjde sig i hela hennes väsende. Bland annat mins jag att jag så många gånger med motsträfvighet läste det här språket, som, sedan jag en gång fick det i hufvudet, säkert icke så brådt går derifrån: Qvinnan skall vara sin mans. vilja underdånig! Och som jag icke kan sluta vårt samtal med något vackrare, så tar jag nu farväl med min herre och man., Så farväl med dig då — mina fakturor se icke snedt på ditt goda beslut, och jag skall nog betänka mig minst två gånger innan jag citerar något bibelspråk för dig. Så snart dörren tillslutits, upptog Åke åter papper och. penna; men arbetet gick ej så utan distraktioner som förut, och slutligen spratt han till af förvåning, då han fann sig bålla pennan mellan läpparna i stället för att skrifva och att han försjunkit i ett slags vaken drömfantasi, den han visserligen vid detta tillfälle icke tog för annat än en omständighet utan vigt, men hvilken framdeles, då flere omständigheter tillkommo, blef betraktad som vigtig nog, emedan den var den första bemärkta. Emellertid kommo faktu