Aftonbladet – 7 februari 1859, sida 1

Tack, tack — det blir mycke bra! Och nu skall du säga mig hvad du vill — ty det är väl något särskilt ? Hvarför så? Kan det icke vara skäl nog att jag vill se hur du har det nu, då du kommit i ordning! Jag kan aldrig gå hit, när Holt är hemma; han infinner sig i hvar stund, och då skulle han se rysligt. förvånad ut. Har Majken rest än? frågade Åke. Hon håller just nu på att lägga in det sista af förningen till sina värdar. Sedan går hon straxt i båten... Du vet ju att herr Moss farit öfver till en af öarna, så att han icke kommer hem förrän i eftermiddag. Det vill: säga att vi blott ha kaptenen qvar? Det var för väl att han ej blef liggande sjuk här! Han är en så utmärkt hygglig man. Jan, svarade Emilia, så tycker äfven jag... Men jag ville fråga dig om jag icke får skicka efter dig, ifall han kommer ned på förmiddagen, hvad han väl gör? Skicka efter mig, min vän... och hvarför det? . Då kapten Oddjers och jag ha att afhandla affärer — och dem ha vi redan temligen grundligt afhbandlat — så söker han mig på kontoret; men när han går ned i familjrummen, är det naturligtvis för hemtrefnaden och sällskapet der. Ja, men ändå, Åke... Vet du, jag ville säga dig en sak. Säg den då — du. ser så innerligen betänklig ut, att det visst är något vigtigt? Och du ser ut som om du redan vore färdig att skratta åt mina betänkligheter., Åh, hur kan du tro deti Jag tror hvad jag ser... Men hör nu på min mening. Det förekommer mig som om jag vore en alliför ung fru att sitta så der länga timmarna med en ung herre på tu-manband. Det har varit helt olika under den tid 7 haft Majken här. vKäraste Emilia lilla, jag vill visst icke skratta åt dig — långt denirön — men sannerligen blir icke denna blygbit lite löjlig Du eger mer än många qviunur förmågan att språka lätt och trefligt; och när du i alla fall