Aftonbladet – 5 februari 1859, sida 2

pinnig?, och dessutom en sorts gnagare, som icke har mer än fyra tänder, men just derföre aldrig kan låta bli att gnaga på, andra, Som hans slägte alldeles öfversvämmar yår litteratur, så tog jag, i all välmening, fast på Bjursten och svedde honom något litet, och sedan släppte jag honom. Moster hade gjort så med en råtta en gång, och allihop samslägtingarne rymde för den sveda kamraten, så att stugan blef tom. Den egentliga svedningen skedde i mitt första bref, men följden blef större än jag väntat. Det blef ett fasligt väsen i stugan, och kamraterna började äta på Bjursten, bita honom på alla håll, bara derföre att han yar lite svedd — på ryggen. Sjelf trodde han att han skulle brimna upp, och störtade sig en hel Natt i Vettern?, och diktade under tiden (ty sysslolös kan -han ej vara) en hel poetisk cykel (härfva). Här framstår han liksom i en gloria. För det att han vakat en enda natt på Vettern, så kunna vi alla, som bo på det torra, få oss en god nattsömn. Om han på den poetiska cykeln sätter som motto Davids ord: yvattnet går öfver min själ, så har, sedan Davids tid, aldrig något sannare blifvit sagdt. Svenska akademien Bar med sitt andra pris belönat några knäpp? af den härfvan. Akademien följde dervidlag troligen samma regel som sockennämden i Angermanland: vid bedömandet af spånad: ju längre tråden är, och ju lättare ?knäppet? är, desto bättre. Kunde den vara alldeles utan vigt, så gafs stora priset; — det är just skaldestyckenas uttänjning på längden och litenhetenheten af innehåll; som utgör kännetecken på den sorten. — I tidningarne har varit synlig en ofantlig bokannons, så lydande: Westgöthen, hättirls otryckta skämtsamma sånger .etc., af en skålknållen. Skulle, också här, min förträfflige vän...2 Ja, hvarför inte? Han har hittills hållit sig inom den heroiska och hofpoesien, men vill nu kanske för ombytes skull uppträda i en alldeles ny genre, nemligen den lätta och qvicka. Det är ej beller utan att jag, i den lyckade vignetten, som åtföljde an