Aftonbladet – 5 februari 1859, sida 1

så lenkindad och englamild som lille Thot: borg i -kapellgården, men en sol-sky: på försommarn duger också — och den rombuteljen, som hon presentade mej till kompaniskap åt oss, den vet du sjelf hvad den gick för. Den unga menniskan är välkommen, när hennes tid kommer!, tog lotsgubben till ordet. : Och det var en regal mening af dej att vi ska hålla den här kajutan till en liten helgedom, der vi också kan sitta om söndagsförmiddagen och läsa i bibeln — för den bör du vänja dej till att tycka om, Gädda! En lärer sej att bli nöjd med allting i verlden, när en fått sitt hembehag i skrifterna. Riktigt nock, förklarade Gädda, har jag under -min dag inte varit just så slängd i läseverket. Jag har alltid förmenat att vår Herre Krist skulle vara så nådig och se till hjertelaget och meningen, om en fattig syndare än inte kunde vördan i bok. Men nu sedan du läser högt oeh förklarar tingena för mej; finner jag mera behaglighet i det, än jag förr trott på. Och, lots-far du — så underlig en menniska kan vara — vet du, det har. riktigt känts ibland liksom jag smått blygdes, när jag blir så der andägtig till sinnes. ; Kan du begripa det? Det kan jag, och utläggat med, min käre Gädda, för här står en, som kände det på samma sätt i förra dar. Först är en stor i hågen och tycker att en inte behöfver veta mera än att en blifvit född, att en skall lefva i sin anletes svett och dö hur det bär till — dermed är det nog tills det kommer en stund, då det blir liksom ett litet bankande i hjertat... och kanske är det inte så undersamt, om det bankandet tidigare käns hos en, som sett så många dödsbåd som jag. Hur som helst, slöt jag inte örat till, utan tänkte som så: Du skall besinna dej på både det ena och andra, innan krafterna ta slut och qvälln blir lång. Och så besinnade jag mej och tog till min bibel och lästen på annat sätt än jag förr hade gjort.