Aftonbladet – 5 februari 1859, sida 1

å den, tog en annan väg, och den vägen ar nedåt: jag såg ingen komma igen från den resan ...s Undrar inte på det, Gädda! afbröt lotsen. De skepp, som va ute den dagen — jag mins den nock — klädde våra kuster med många -vrak, som blefvo god pris för agenterna... Men hur var det nu med ditt? Jo, på det qvarblifna vraket stod ett fruntimmer med ett barn under hvardera armen. Nå, nu kan du hegripa, lots-far, att jag inte kan sitta här och skrika ut mitt eget lof. Inte var det just någon lätt sak, men jag räddade både henne och barnena till sista betinget; och fast jag sedan för den handräckningen fick fyra blanka dukater, så höll jag dem aldrig så kära — för pengar har jag aldrig kunnat hålla på — som en liten grön sölkeshalsduk, som frun sjelfver band om armen på mej, för den bade fått sej en liten skavank under arbetet... Och det var nu alltsammans, för inte kan jag tala om hur det gick med dem, som jag inte förmådde gagna: det blef bara två vid lif af de andre.s Sådan man som du är, Gädda, får en leta efter! Du talar inte många ord om det du sjelf uträttat, och ändå är det tie gånger mer än mången, som gör milslånga historier om sina mandater. När vi nu haft den här kalasningen och mamsell Majken rest, så må du ta fram och visa mej sölkesduken, och sen lägga vi den tillsammans med medaljerna — och den, som går sist, gör sin skyldighet. Det är sagdt. Det må vara sagdt, du! Och nu tänker jag, att sedan vi pyntat till den bär lilla kajutan, låta vi benne allt framgent ha sin mundering — och fin skall den bli — så kunna vi om söndagseftermiddagarna, när vi dragit på oss helgdagskustymen, sitta härinne och tala om gammalt och nytt. Och så kan det väl hända att den unga, som hu är på Svartskär, också kan komma hit en gång. Hon sa det sjelf till mej en dag, då jag var öfver; och hon är riktigt nock också ett vackert blomster, inte så bål-rar som Majken och inte