Aftonbladet – 5 februari 1859, sida 1

Men först skall du ge mej handen på det andra, som jag bad dej om. Här har du den! Och lefver jag tills jag dör — det menar jag: om jag lefver. med minne och begripning — så, ifall du gått hem före mej, ska medaljerna med denna här samma handen slås fast rätt der du sa... Men det här tål att ta en klunk ur panacen på, annars griper det mej för starkt. Gutår då, gamle :backlagskamrat! Jag tar väl mej också en klunk... Skål för den gröna sölkesduken! Att gå hem — du sa ordet — det är det bästa som kan hända en, när en blir så gammal och orkeslös att en får lägga opp från den här seglatsen; och för min del bir jag inte sur till hymörs, då vinden faller till för sista resan....... Och tala nu om sölkesdukshistorien I Må göra. Det var år 1819... men låna mej knifven, du, så får jag skära mej en liten buss, så går det kavatare.. Blåsten har sedan dess sexton gånger sopat snön från bergena, och daton var den 19 November, en dag, då sådana stormbyar tjöt här kring Soten -—du mins det nock sjelf — att vi trodde att klipporna skulle resa sej från strand och ge sej på egna resefärder ut i villande hafvet, som tornade sej opp så högt som vettarna våra. Nå, du var väl ute du, lots-far, på ditt ställe, men jag var på ett annat, och det var på ett af sandrefven, för lots har jag aldrig varit till profession. Men nu, då jag stod der och såg utåt hafvet, fick jag se en syn — åh, Herre nådige frälsare, sådan syn det var! En stor tremastare... det var ändå en portugisare... kom törnande genom sjöarna så att en riktigt kan säga att han tog språng öfver bankar och skär. Det var ackurat som. vi kan tänka oss när vår Herre fader i himmelen tog jordklotet och kastade det uti luften: så kasta han nu med sin egen hand skeppet som en boll, och det föll ned på Leviantklipporna vid Långestrand, der jag stod. Nu vet du sjelf huru högt Levianterna ligger, och der: satt fartyget fast som i berget med förn — aktern med allt folket, som var