Aftonbladet – 4 februari 1859, sida 1

ETT KÖPMANSHUS I SKÄRGÅRDEN). ROMAN EMILIE CARLEN 33 KAPITLET. Gudimars bäggo bref, Vördade farbror! å Om jag vågade, skulle jag bedja att få påminna om en tid — det är tyvärr längesedan — då en ung gosse ofta trädde inför farbror med berättelsen om sina små bedrifter än vid skälfångsten, än vid vildandsjagten, än på skridsko, än i den ensamma lilla båten under fäktning mot vind och våg; och buru mången blank :silfverplåt strök ej gossen då i sin ficka, och det med stoltbet, ty slanten kom ej ensam: den kom åtföljd af ett vänligt; ett muntert och kraftfullt ord, som värmde hans hjerta och uppstegrade hans mod ... Nej, jag veknar måhända alltför mycket, när Jag manar fram denna tid, då farbror och pappa friskt disputerade vid pipan och glaset, medan . jag och Majken disputerade om de snäckor, Som Vi funno vid stranden. Redan vid denna tid började gryningen till den djupa och brinnande dyrkan, som först ynglingen och sedan männen skulle egna åt sin unga tappra följeslagerska i så många af de ofvannämda små bedrifterna. Och nu — huru olika! Nu vågar jag ej ens framträda inför farbrors ögon, ty jag känner. den fordom så vänliga blicken med mörk ovilja fästad pi mig. ES Jag har gått till råds eller, rättare, till doms medmig sjelf: och jag bar kommittill den Siutsätsen att jag hittills måhända varit för stölt I Vissa saker. ) Sc A. B.öv:is (27