Aftonbladet – 4 februari 1859, sida 1

rörelser, och visst var det någon rörelse hos honom. Han hostade ofta, mumlade oupphörligt hm, hm,.men han, supponerade ingenting under hela läsningen. Derföre supponerade icke heller Majken att Gudmars bref gjort någon väsentlig verkan, hvad hon också icke från början hoppats, då sakerna stodo så illa som nu. 2 Då emellertid fadern alltjemt — troligen för att slippa tala. — låtsade vara sysselsatt med brefvet, gick Majken ännu en gång igenom sitt. Detta senare lydde så: Min väna älskade möl Då vi efter vår himmelskt herrliga sammanvaro på kapellgården. åtskildes och jag väl kommit ombord, hade jag ingen ro innan jag fått fullgöra mitt löfte till dig att skrifva brefvet till din far. Jag har redan uppsatt flere, men ej godkänt något. . Detta sista afsänder jag, om jag möter någon. båt från våra stränder, ty en inre oro påskyndar mig och säger att det eljest kan blifva ännu omöjligare än det är. Vi äro tvänne förnuftiga älskande; du och jag, det veta vi, ty ännu aldrig hafva vi låtit vår kärlek och våra känslor lägga beslag på pligt och samvete. Vi ha icke sjelfviskt trott att i verlden ingenting mera funnes än vi sjelfva och att allt borde ge vika för styrkan i vårt förbund. . Men kan man alltid så med förnuftet tygla känslorna? MM Det går ibland vågor i mitt blod, som förskricka mig sjelf. Älskade Majken, jag vill ej förlora dig, du, som: är mig långt öfver lifvet, ty lifvet utan boppet om dig blefve endast såsom ett mörkt land, det jag vore dömd att famla igenom innan jag slutligen kommer ill ljusets, i En sak här jag lyckligtvis aldrig hvarken