Aftonbladet – 3 februari 1859, sida 1

händt på hans fartyg. Med mästerlig Itthet vidrörde han sin nödtvungna förflyttning ur vattnet i båten, men desto bestämdare drog han upp konturerna af den stund, då han återtog sitt kommando och vände båten mot: Lysekil. Det var icke en smekt egenkärleks bjerta framställning som framstack i det sätt, hvarpå han derefter skildrade kampen mot både naturelementernas och de menskliga elömenternas fiendtligheter — ty ännu röjdes en uppstudsig anda hos en delaf besättningen — utan det var det öfverlägsna medvetandet om själskraft, och detta utpräglade sig så starkt, att det ej föll någon af åhörarne in att tro det en sjelfkär man talade. Det sista meddelandet, han gjorde, var en ursäkt för det han medtagit sin konstapel och sin ene timmerman, Men dessa båda vågade han ej på längre tid släppa ur sigte. Detvar dessa som tändt uUpprorsgnistan, den ene genom utdelandet af bränvin och den andre genom sin fanatiska vidskepelse. Om jag lemnat dem qvar — afslöt Han sin berättelse — ;hade det kunnat hända att de under Min frånvaro gjort hemgång i proviantrummet, skaffat. dryckesvaror och ställt till spektakel i Köpingen. z Jag försäkrar, berr kapten, yttrade liffigt Emi ia, hvilken var den första sonv 108 till ordet, jag försäkrar, att med hur djupt intresse! Jag än afhört denna lefva ning a! cn sjöfarandes vexelrika lif, börjar jag dock ar tala öm min otacksamhet i stället för min mhet. o Huru så, min fru — skulle jag få utbe mig en fö. ing2 : : Ganska gerna... Jag nödgades i går afton under-min: mans! frånvaro till.den. grad uppga Mitt mod-för att hållarsmig upper mot ära egna kustboers bullersamma Jynhne, att jag riktigt fasar för den gåfva, som herr kap