Aftonbladet – 2 februari 1859, sida 2

mande till en gästkammare midt emot Holts rum. Jag tackar! Denna hvila skall säkert icke låta vänta på sig, ty i natt som var sof. jag ej mer än under de tre föregående nätterna. Men i denna trefliga omgifning och sedan jag på ett så fördelaktigt sätt lärt känna en af de personer, jag får att göra med, hoppas jag att-en timmas riktig ro skall infinna sig. Hjelm tog afsked och skyndade ned för att få notis om alla de ting, som passerat under hans frånvaro, samt om skälet till Holts resa, det han dock anade. Under tiden tände kapten Oddjers sin pipa och lade sig på soffan. Rökmolnen stego i lätta hvirflar omkring honom, medan han i tankarne genomgick den rysliga scenen, då hans besättning kom emot honom med uppsåt att afsätta honom och sjelfva taga befälet. Han såg åter fartyget ila mot skär-kransen, han såg sig sjelf störta i hafvet — sedan ville han ingenting vidare se, och likväl framtittade alla dessa: vilda ansigten omkring honom. Men besynnerligast var, att midt ibland dessa såg han den ljusa bilden af ett englaanlete, så öfverstrålande skönt att han tyckte sig aldrig, icke ens i sina vackraste fantasier, hafva skådat någon uppenbarelse som gjort ett så starkt intryck på honom. Han ville hålla ögonen öppna för att ännu se denna syn, men allt djupare och djupare sjönko de tyngda ögonlocken; och det enda han nu såg var de förirrade bilderna från den natt han tillbragte på båten .... Men kan det vara möjligt, kan det verkligen vara möjligt, frågade I Iljelm med en ton, som tydde på fullkomlig förtjusning, att min Emilia utvecklat en så storartad kraft? I sanning, min vän huru: skräckfullt:allt.detta var, medan det påstod, så skulle jag ändå icke