Aftonbladet – 2 februari 1859, sida 1

hela tiden förut sett den finske kaptenen ordkarg och mörk till sinnes. Och kapten Oddjers — vi skola göra hans bekantskap, medan sällskapet går uppåt byggningen — hade icke särdeles anledning att vara i ens drägligt humör. Han var en man alltför stolt att kunna lida en skymf utan att känna liksom döden i hjertat, ochlikväl hade han — han, som förde en strängt rättvis jernspira, en jernspira förd icke af hårdhet, utan af nödvändighet — nödgats se sitt välde, som aldrig förut blifvit bestridt, nu under sina finska landsmäns uppror sjunka och falla. v Huru rätt hade ej Majken bedömt förhållandet! På de sista timmarne, sedan fartyget under flera dagar varit i drift för både vind och strömsättning, hade det mot skymningen nalkats inloppet till en af de farligaste passagerna; och det var då som besättningen, hvilken genom den fege konstapelns försorg erhållit tiodubbelt sin ranson i dryckesväg och dessutom genom en af timmermännens vidskepliga förespeglingar kommit i en ännu mer öfverspand bäfvan. för fartygets på förhand bestämda undergång bland de alltid fruktade Skageraks-klipporna, en syn den han med egna ögon sett natten förut — det var då, säga vi, som besättningen trädde fram till kaptenen och med uppspelta lifsandar och myndig ton förklarade att de icke tänkte blifva qvar för att låta dränka sig inom det der helveteshålet, som nu öppnade sina armar efter både fartyg och lif. Den närmare beskrifningen öfver kapten Oddjers oerhörda ansträngningar att återföra folket under den nödvändiga subordinationen går utom gränserna för närvarande historia. Vare nog sagdt, att ingen befälhafvare kunnat hvarken drifva sitt nit längre eller lägga