Aftonbladet – 2 februari 1859, sida 1

Du kära, lilla varelse, så okunnig du ärl Hvad är det då som jag skulle veta — kan det bli, på annat sätt? Jag föreställer mig att allt kommer att gå sin vanliga gång. 2 Nå, hurudan är den gången? frågade Emilia. Vid vanliga haverier eller vid det långt sällsyntare fallet af ett sådant här upphittact fartyg, som både för sig sjelft och last är oskadadt, måste alltid en ofantlig tid åtgå för utredandet af alla de förhållanden och intrasslingar, som deruti äro inblandade, I första hand skrifves till den regering, under hvars flagg fartyget går — denna gången är det den ryska — och innan den nuifrågavarande kaptenens sjöförklaring blifvit uppsatt och svar anländt från Petersburg, komma inga andra åtgärder att vidtagas, än att lasten blir urlastad och magasinerad. Kanhända blir den sedan bortsåld här, och troligast kommer fartyget att öfvervintra der det nu ligger. Och under hela denna tid, frågade Emilia, nästan tröstlös, skola de svärma omkring våra stränder?, Åh nej, de få nu arbete, först vid lossningen och sedan med fartygets reparation — ty visst är det mycket som behöfver omlagas efter, den färd, som det gjort på egen hand. Det der på egen hand väcker särdeles min nyfikenhet. Säg mig du, som känner så väl till allting, hvarföre kaptenen med sitt folk har lemnat fartyget; då ingen fara tycks ha tvingat dem dertill? ÖOm icke kaptenen hade det utseendet, som han har, så skulle man kunna antaga flera skäl. dertill. Men nu antager jag blott ett, det nemligen att han blifvit tvingad af öfvermakten. Säkerligen har faran synts oundviklig och öfverhängande, och de halsstarriga finnarne ha kanske gjort öppet myteri; men