Aftonbladet – 2 februari 1859, sida 1

nen af den nation, till hvilken de höra, äro just icke lika våra godmodiga svenska sjömän, som först måste uppretas innan de kunna se ut som vildar., Och hvarifrån äro då dessa? De här korta, tjocka passagerarne se riktigt mordiska ut, med sina röda ansigten, sina långa röda tröjor och sina dolkar i bältet — ty det är väl dolkar som de ha i de der slidorna — och sedan de små platta mössorna, som alls icke skymma bort de brinnande ögonen. Det är finnhar,, förklarade Majken; och de der dolkarne, såsom du kallar dem och som de bära i svältremmen, äro knifvar, hvilka de nog förstå att begagna. De finska matroserna i allmänhet äro icke goda att ha att göra med, och troligtvis ha vi här kaptenen och en del af besättningen på det uppbringade fartyget, som fiskrarne uppgjorde med din man om, då de i förgår voro hitåt. Men, store Gud, utbrast Emilia i förtviflansfull ton, på det sättet blir ju den ena villan värre än den andra... Kära Majken, är ett handelshus på stranden alltid så här blottstäldt för äfventyr af alla slag? Jojo men, dylika ätventyr tillhöra nog hvarje plats, som ligger åt öppna hafsbugter. De stränder åter, som befinnas längre uppåt landet, hafva det mera fridsamt. Ack, om Åke då i stället valt en sådan! -Men då hade ban ej haft förmånen af en så präktig hamn, der kommunikationerna gå så lifligt: Dessutom kan du trösta dig med : hösten är den svåraste tiden — men, gunås, ara höstar räcka bra nog länge... Och nu torde det vara bäst för dig att du bereder dig på att få kaptenen till vinterliggare. Hur kan du vara så obeskedlig att säga sål Då nu både kapten och besättning återkommit, ta de väl sitt fartyg och resa sin väg, och dermed är Ake från affären.