Aftonbladet – 1 februari 1859, sida 2

borg, så torde de kanske låta vänta på sig, men middagstiden lärer väl allaredan vara kommen — se på solen! Tiden har icke stått stilla medan vi pratat. Jag måste genast hem och se efter hur pappa och Vivika ha det: Det är dessutom nu under husförhörstiden, så att pappa skall resa bort... kortligen: min närvaro hemma är nödvändig. Och sedan, inföll Majken, ,är väl din närvaro borta också nödvändig: du skall väl som vanligt resa omkring stränder, öar och holmar och upphjelpa de stackars enfaldiga varelsernas minne till husförbören. Du blir alltid Guds engel, du, när jag aldrig hunnit längre än till den hedersamma mamsell Majken... Men apropå småresor, så far jag väl.i öfvermorgon bort till Ufklippan, ty icke kan jag lemna Svartskär utan att ha gjort gubbarne visit. Det är med riktig förtjusning jag erfar att gamle Gädda och lotsgubben slagit sig tillsammans för vinterkonfoj. I detta ögonblick, då Emilia blef nedkallad till dörren, tog Majken Thorborgs arm och gick med henne ett slag framåt kakelugnen. Hör du, Thorborg, sade hon sakta, vet du jag tror nästan att det blir på Ufklippan som jag får möta Gudmar, då han kommer bem. Huru så — du kan ju öppet göra det hemma hos 0ss? Majken skakade på hufvudet. Jag her kunnat det, men det är icke derföre sagdt att ej något kan inträffa, som binder friheten i fråga om kapellgården., Hvad säger du? Thorborg tryckte håret Majkens hand. Misstänker du något? Fruktar du något? Jag fruktar aldrig någonting —; det vet du väl — nen ifall jag misstänker, sätter jag mig i skydd, såvidt jag kan. Fråga mig ingenting vidare, ty jag känner -ej sjelf ännu