Aftonbladet – 1 februari 1859, sida 1

denna rörelse kom den omtvistade ringen att snudda invid min bara arm; och den kändes så märkvärdigt iskall, att jag tyckte att kylan spridde sig igenom hela kroppen ... Längre var jag icke med — ty här måtte jag ha fallit i en lugnare sömn. Hvad säger ni emellertid om den drömmen. För min del sade Majken, ingenting annat än att det var naturligt att du efteren sådan afton skulle få hufvudet uppfyldt af oroliga bilder — och att Holt skulle spela med, det var lika naturligt. För öfrigt, om vi skulle se något särskilt deri, så kunde det ej vara annat än en varning i afseende på Holt. Du blir nog alltid på din vakt för honom! Äfven jag har i natt under min korta sömn här på soffan drömt om den mannen. Han kom till mig. och gaf mig, icke en ring, utan ett litet svart jernkors, och det vägde ganska tungt, ehuru det tycktes vara helt litet. Emilia och Thorborg sågo först på hvarandra och sedan på Majken. Men hennes anletsdrag syntes så jemna och lugna att de omöjligt kunde förstå om hon verkligen drömt eller blott talade i bildspråk. Ingen af de bägge vännerna ville göra henne någon fråga, ty i Majkens blick låg något som förbjöd det. Efter ett par minuters tystnad tog Thorborg till ordet. Det är,, sade hon, mer underligt än man kan förklara, att vi alla tre under denna natt i våra drömmar haft att bestyra Imed Holt. Huru — du också? — KuxWyNtrökla Ja, och det på ett sätt att jag ryser,iblott jag tänker derpå. Nå?n Det är knappt en dröm, utan en hemlighetsfull: färd som min själ bar gjort, medan min kropp varit overksam...