Aftonbladet – 1 februari 1859, sida 1

Jag gör det bestämdt! utbrast Thorborg. Och Jag förkastar dem icke helt och hållet!s menade Majken. De tre unga qvinnorna lutade nu fram sina vackra hufvuden öfver det hvitglänsande och blomsterprydda bordet, och gruppen syntes ännu täckare genom förmiddagssolens klara belysning. Huru var nu din dröm? frågade Majken. Jo, svarade Emilia, jag tyckte att en dag, då jag kände mig särdeles uppfylld af glädje och förhoppningar för framtiden, kom min man in till mig och berättade att någon hos honom utbjudit en ring af alldeles obeskriflig skönhet; och som han trodde att den skulle passa mig, hade han köpt den och tog den nu upp ur fodralet för att sätta den på mitt finger. Men i stället att blifva berusad af nöje öfver att ega en så dyrbar klenod, syntes mig att jag visst blef rörd öfver min mans vänliga artighet, men atten hemlig, ännu starkare makt rådde mig att icke vidröra ringen. Och troligen var det under ett grannlaga undvikande att ej stöta min man som de orden undföllo mig, dem du, Thorborg, sade attjag flera gånger upprepade. Nå, men tog du emot ringen? frågade de bägge andra på en gång. Nej! Jag mindes ingenting af hela drömmen, då jag först kom hit ned, men nu, då det ena efter det andra dyker upp ur minnet, erinrar jag mig klart att den hemliga fruktan inom mig blef så stark, att jag slutligen stötte bort Åkes hand. Men då — kors i all verlden, hvad drömmar kunna vara löjliga — då fick jag se att det icke var Åkes hand, utan Holts .. hvad tycker ni... Holts, hvilken jag kände igen på den stora karniolsringen, som han alltid bär. Vid denna upptäckt tyckte jag mig fattas af en så djup harm att jag med våldsamhet ville vända mig om. Men vid