Aftonbladet – 31 januari 1859, sida 3

nuftigt och godt, när hon åsktadkommit allt detta 2n ;. De båda yngre, två a fyra år yngre damerna sutto en stund-i djupa tankar. Men hastigt sade Emilia: Just i afton har jag känt en så förskräcklig fruktan. Då han — ni vet hvem jag menar — var ensam med mig derinne, häntydde han . med sådana blickar och sådana ord på min stolthet och antipati, att jag ganska säkert hade anledning att vara mer rädd för. honom än för karlarna utanföre. Icke sade han något så bestämdt att jag behöfde förstå honom, men det var en förtviflansfull yrsel, ett hån, med ett ord någonting, som hos mig väckte tvifvel om det vore rätt att tiga för min man. Låt oss ta i betänkanden, sade Majken, att hans hufvud kanske varit oredigt i följd af de många sinnesrörclser, som ban erfarit sedan i natt. Oss emellan kunna vi väl tillstå att vi veta det -han haft; starka skäl till ångest och oro. Och när så dertill lägges oväsendet här utanföre och hvad deraf skulle vänta honom, är: det rmöjligt att alla dessa konfusioner låtit honom. prata en hel hop mer än han kanske sjelf i morgon erinar sig. Om jag visste: att det vore så lyckligto, återtog. Emilia, då skulle jag, såvidt möjligt vore, lemna hela saken åt glömskan, ty jag är fullkomligt i stånd att uppskatta -Majkens skäl och vet hör upprörande det skulle bli för Åke med hans lugna väsende att få något i denna väg otaldt med sm kompanjon... Hvad säger du, Thorborg ? Jo,vet du, sedan jag hört allt! hvad som händt och derjemte öfvervägt Majkens kloka förklaring, så anser jag som en pligt att erkänna det hennes råd utan tvifvel. är. det bästa. Vänta tills du får något talande bevis! Men skulle ett sådant komma, så be