Aftonbladet – 31 januari 1859, sida 3

a ET ST räffande stöta honom mera! Jag vågar icke säga att han är en ond menniska, men han är bestämdt en farlig menniska. Säger du det, Thorborg? föll: Emilia lifligt in. Hvad menar du sjelf, Majken ? Jag nekar icke att hans ton äfven på mig gjorde ett eget intryck — och nog är han en farlig man. Jag delar er tanke, mina vänner,, återtog Emilia; och nu vill jag med allt det förtroende, som vi tre systrar hysa för hvarandra, göra er en fråga, hvars utslag jag vill lägga i er hand — det är just densatfn som jag nyss tänkte göra. Och den lyder? frågade Majken och Thorborg på en gång. Vänta lite! Jag tror att jag först bör tillstå att det är bra underligt att jag, som är gift och borde ha erfarenhet, vänder mig till er, som äro ogifta. Den inre rättskaftensheten, svarade Thorborg, vid en frågas besvarande gör det säkert möjligt att i hvilketdera ståndet som helst, det gifta eller ogifta, yttra en opartisk mening. Detta är fullkomlig sanning! inföll Majken. Men hvad för öfrigt mig beträffar, så vet du ju, Emilia, att jag längesedan bedt dig betrakta mig som fru... Nå, då nu jag ir gamla gifta hustrun och Thorborg är ett helgon, så kan du tala fritt. Och nu till saken! Inledningen till Emilias tilltänkta fråga bestod i en stark rodnad. Hon såg sig blygt omkring och yttrade ändtligen: Huru skulle ni göra, ifall ni redan vore gifta och ni tyckte er finna er vara föremål för vissa besynnerliga och hemlighetsfulla vinkar och blickar, ifall några ännu underligare ord ljudit för era öron och ni icke kunnat qväfva hos er den tanken att någonting