i hvilken oordning bordet är! Jag hade det allt så bra anordnadt, när det fasliga afbrottet kom. Men nu äro brasorna slocknade och fikon och krakmandel och glas och bakverk allt om hvartannat — jag har väl st öttlemot det stackars bordet i brådskan och häftigheten. Vi plocka väl upp gudsgåfvorna igen! menade Thorborg. Och så voro alla tre genast i full sysselsättning att återställa ordningen, hvarefter de intogo sina platser och Emila fick ordet för att afgifva den fullständiga berättelsen. Och sedan denna med sina kommentarier blifvit afslutad, ingick en liten paus, den hvar och en af damerna tycktes begagna för att göra sina öfverväganden på egen hand. Då de nu åter skulle börja tala, skedde det så samtidigt att de beslöto höra hvarandra en och en i sänder. Du, Majken, som är äldst, talar först! För min del ville jag ha sagt att jag säkerligen får sitta uppe i natt för att vara tillhands, då gubbarne vakna, hvilket väl inträffar vid 3eller 4-tiden, och jag måste låta herr Holt veta att han då bör hålla sig färdig till deras order. Om du blir uppe, Majken, så göra väl vi det också, helst Jag, Som är värdinna. Nej, jag lägger mig! förklarade Thorborg. Jag kan ändå icke göra Majken någon nytta med den uppoffringen. Hon sätter sig och drömmer vaken om Gudmar, då jag hellre drömmer om honom under sömnen. Men hvad var det du nyss ärnade yttra, Thorborg? frågade Emiha. Säg du först — jag vill vara sist. : Alltför gerna! medgaf Thorborg... Jag ville hafva sagt att jag icke nog tror mig kunna begrunda den tonen, som Holt antog, då han svarade Majken. Den förekom mig riktigt som en olycksprofetia, och jag vill be dig, Majken, att icke vid-ert nästa samman