Aftonbladet – 31 januari 1859, sida 1

Kärln är bestämdt rubbad! tänkte Emilia. Men hon kunde icke hindra sig från att erfara en oemotståndlig bäfvan af nytt slag. Hans ögon talade ett så farligt, ett så underligt språk .... Och nu kom det sökande tåget allt närmare: Om jag öfverlefver den här aftonen, sade hon till sig sjelf, så vore det underligt. Nu, yttrade Holt, i det ban vårdslöst sträckte sig i stolen framför elden, nu hafva vi hunnit till sista scenen i den här kustdramen. Jag hör att de äro åter vid salsdörren, och jag lemnar fru Hjelm fri rättighet att disponera öfver min person. Han hade icke förr talat ut än ett häftigt slag ljöd på dörren. Fågeln har flugit hit! ljöd Bernt Karolussons sträfva bas — ty nu var det minsann icke tid längre att sjunga sig till inträde. Vi veta att han flugit hit... Låt oss derföre få hohom utan prut! Det är inte helsosamt nu att säga nej. Jag säger heller icke nejl! sade Emilia innanföre. : Herr Holt är här — han har nyss på stunden kommit hit — men herr Holt är min mans bolagsman, och derföre utlemnar jag honom icke. Är ni menniskor, så går ni nu er väg för en stackars qvinnas böners skull. Nej, här är han fångad som fisken i Torskfällan — och nu får j sjelf se, fru, att det varit bättre att med godo öppna än att få höra på detta här., Och nu dunkade ett slag mot åörren så att rigeln flög långt fram på golfvet och dörren sjelf på vid gafvel. Men hvad var skälet att likväl ingen kom in? O, hvad är detta för röster... Gud vare lof, de ha ändtligen kommit — det är Majkens röst.