Aftonbladet – 31 januari 1859, sida 1

Utan tvifvel, herr Holt, yttrade hon slutligen, har jag haft orätt. Jag talade måhända förvirradt — det. säkra är att jag icke nu tänker detsamma. I grunden, min fru, tänker ni dock detsamma. Och huru förfärligt stark måste ej den afvoga känsla vara, som jag olyckligtvis ingifvit er, då ni velat... Jag har ju sagt, att jag icke visste hvad jag ville... Hör nu dessa skrik igen — kunna de icke förvirra en menniskas förstånd! Ursäkta er icke vidare... Men se nu sjelf om jag var feg...n Han störtade häftigt öfver salsgolfvet med full mening att gå ut. : Jag ber er, jag ber ero... dit hän hade det verkligen kommit att den stolta Emilia bad: gå icke... Ni stannar qvaärl Ni ber mig då verkligen, ni? Det mjuknar upp den stelhet, som redan lagt sig öfver mitt sinne. Jag vill vara barmhertigare mot er, än ni nyss var emöt mig. Hur menar, herr Holt? frågade Emilia därrande. ;Hör mig! sade han med kort och snabb röst. Går jag ut, så kommer blod att flyta. Jag låter ingen ostraffad lägga hand på mig; och om man än tusen gånger hotade dessa galningar med laga tilltal för -hemgång, så lyssna de dock till ingenting annat än sina egna vilda lidelser. Men säg mig blott: hvad blir slutet? Det känner jag mig icke i lynne att bry mig om. Vilja de rifva ned boden kunna de så göra, om det behagar dem. Vilja de rifva ned väggen, skall jag icke störa dem. Om de beslutat att tända eld på huset och bränna oss inne, nåväl, då få vi hvila i sammå graf, min fru, och hur olidligt detta än måste vara för er, skall jag dock för min del icke beklaga mig — tvärtom... tvärtom!