Aftonbladet – 31 januari 1859, sida 1

Men, herre min Gud, hvad blir det nu! utbrast Emilia. Jag hade så säkert försäkrat bönderna att herr Holt icke fanns här. Hvad skola de tänka, hvad skola de tro, då det kanske snart bevisas, att herr Holt ändå är här! dj Hvilken ömtålighet i ett sådant ögonblick! Hvad kan det i öfrigt betyda hvad dessa orediga kräk tro eller icke tro? Hvem skulle dessutom tänka att det betydde något, om den så föraktade och afskydde Holt funnes inom den stolta fru Hjelms egna rum ? Vid : dessa ord. sköto. verkliga blixtar af stolthet ur Emilhas ögon. Om icke detta, sade hon, tilldroge sig under en så: ryskig fara, skulle jag fråga hvilka underbara. löjligheter ha ställt möte icherr Holts : hjerna. Men nu vill jag endast: tänka å min personliga fara, då bönderna firna att jag narrat dem — och hur:skola de veta att herr Holt inkommit, sedan undersökningen skedde härinne ? Nåväl, min fru, jag skall gå — ty jag begriper fullkomligt meningen. Men vet, innan jag går, att det icke varit af rädsla som jag ej längesedan störtat in bland dessa ursinniga sällar, utan derföre att jag ieke trott mig vara mäktig att styra mitt eget raseri. Men nu skyr jag ingenting. Kommer blod att flyta, så var god och underrätta er man att det var ni sjelf som utdref hans bolagsman, och komme sedan alla följderna öfver ert hufvud... jag säger med flit hufvud, ty hjerta tror jag ej den qvinna eger, som manar in en menniska till den strid jag går till, och det icke ens för de lumpna betänkligheter, som uppgifvas, utan för den antipati, hvars motiver aldrig blifvitklara. Emilia hade gått några steg fram och tog .så åter några steg tillbaka.