Aftonbladet – 31 januari 1859, sida 1

tingen in öfver tröskeln; och medan den andre i sin stolthet så högligen förnärmade bondeädlingen, Olle i Bjelkeboda, stod och svor den ena långa raden efter den andra öfver ungdomens oförskammenhet, gjorde Bernt Karolusson sin rund genom salen, förmaket, sängkammaren och ett sommarkabinett, hvilket nu begagnades till garderob. O,, ropade Emilia, då han hunnit så långt, gå icke dit in med ljuset! Der fins endast kläder, och ni kan bränna upp alltihop! Tror hon jag är drucken då? Nej, bevarst Men vi gå aldrig sjelfva dit med ljus. 3 Så skall jag väl göra henne till viljes då och gå i mörkret. ... Han satte ljuset ifrån sig och började famla och trefva omkring alla väggar... Ingen Holt — hon hade rätt. Herr Hjelm är em präktig karl, och hon kan vara så flitig och helsa honom att vi inte vill något ondt mot honom och -hanses. Och nu kan hon vara i all. fredsamhet: vi ska inte mera störa henne Och Bernt Karolusson: tog afträde, sedan han försökt sig på två eller tre tillstymmelser till bugning, från hvilket artiga försökhan ikväl afstod, då han fann det vara förenadt med en viss vådlig öfverhalning. O, min Gud, hvad jag prisar dig! Nu är jag då jemförelsevis lugn. Emilia nedsjönk i sängkammarsoffan. Men hvilket kort lugn hon fick åtnjuta! Hon hade ej väl lagtsitt hufvud emot soff: dyntn, än det blef ett högt hojtande, sprin ange och skrikande fram och åter på går den; i Holten var här — min själ, var inte far få här... Hvad har han tagit för väg? Sme jhan sej inte opp på kökstrappan? Ja, de slår jag mej i backen på... till köket, til köket !