hela landet kan finna en enda sakförare, sora besitter de insigter och intager den högre rang, som en sådan i andra länder med röta innehar och bör innebafva. Hur långt stå vi ieke härutinnan tillbaka, om vi endast jemföra oss med Norge, och hur långt stå icke de juridiska studierna i brödrariket framför dem i vårt land? Vi bedja om ursäkt för denna temligen melankoliska digression, ehuru den besynnerligt nog blifvit föranledd af någonting alldeles motsatt, eller det angenäma intryck ref. erfarit vid genomläsningen af den lilla af handling vi här anmäla, och hvilken verkligen kan: betraktas såsom ett litet fynd inom den juridiska disertationslitteraturen vid våra akademier. Den, vittnar nemligen både om historisk forskning iämnet,ep mer än vanlig klarhet i uppfattningen och en stil, som särdeles väl lämpar sig för en populär framställning af ett vetenskapligt ämne. Författaren börjar med en sammanträngd. men ganska klar öfversigt af den romerska lagstiftningen angående testamente, de flera olika arterna deraf med dervid stadgade former samt utvecklingen af denna lagstiftningsgren under romerska väldet, både under republiken, kejsarne samt efter kristendomens införande, den testamentsfrihet, som då bibehölls till förmån för kyrkor, kloster och fromma stiftelser, hvilken frihet jemväl öfvergick till de gamla nordiska lagarne och våra land-: skapslagar, hvarför i detta fall redogöres, men enligt hvilka likväl, i anseende till det från hedendomen ärfda stränga begreppet att jorden tillhörde slägten (byrden), testamentsrätten. äfven då det gälde s. k.sjalagipt; (gåfva för själarnes frälsning) här alltid var mer eller mindre inskränkt. Derefter lemnas en ganska fullständig öfversigt af 1686 års testamentsstadga, som ligger till grund för vår omkring 50 år senare utkomna allmänna lag. Ytterligare vidröras de förändringar, som, 1 afseende å testamente, stadgades genom 1762 års kongl förordning, samt: slutligen det lagstiftningsarbete, som, efter mer än 30 år, slutligen lyckades bereda framgång åt det af pluraliten inom den äldre lagkomiten redan år 1825 väckta förslag om upphörande af förbuden mot gåfva och testamente af arfvejord, så att hälften af en persons qvarlåtenskap borde såsom laglott tillfalla dess bröstarfvingar, men testamentsrätten i öfrigt vara fri utan afseende på egendomens natur af ärfd eller förvärfd — ett förslag (måhända den vigtigaste och mest genomgripande reform landet inom civillagstiftningen erhållit på mer än 120 år) som, enligt hvad bekant är, genom kongl. förordningen den 21 Dec: 1857 blifvit lag. N Efter denna framställning af den romersk testamentsläran samt af testamentsrättens uppkomst och utveckling inom vårt fädernesland. öfvergår förf. till nu gällande stadgar, rörande testamentsklander, hvilka han sammanfattar under fyra hufvudfrågor, nemligen: 1:o Hvem är berättigad att anställa testamentsklander, hvari förf. bland annat på, som det ref. synes, temligen knapphändiga skäl antager, att, då arfvinge icke efterlefver, kronan. såsom berättigad till danaarf, skulle ega rätt klandra testamente. : 2:0 Af hvilka skäl kan testamentsklander anställas, hvilka åter sönderfalla i sex afdelningar, innefattande en ganska intressant oeh fullständig utredning. Vi anteckna härvid sär skilt, att då, i afseende på bevakning af testamente, förf. tar för afgjordt att Kongl. Maj:ts genom högsta domstolen den 4 Febr: 1850 till justitieombudsmannen aflåtna nådiga bref rörande detta ämne skulle utmärka, att ingen annan än testamentstagaren sjelf eller bans laga ombud kan verkställa bevakningen af etttestamente, hvilket också jemväl, i både förf:s och ref:s tanka, öfverensstämmer ej mindre med romersk rätt, än med ordalydelsen i 1734 års lag, att hvar som testamente fått hafver är skyldig att detinför rätten uppvisan, en sådan tolkning likväl icke är förenlig med högsta domstolens i senare tider i dylika frågor gifna domar, hvilka tvärtom tyckas anse för bevakningens giltighet tillfyllestgörande, att testamente blifvit af hvem som helst utan fulmakt -illdomstol i laga tid inlemnadt och derefter med arfvingarne kommuniceradt. 8:o Förfarandet eller processen vid testamentsklander. 4:o Verkan af testamentsklander. Vi rekommendera denna lilla afbandling till alla dem, som önska att erhålla en klarare insigt i det för många vigtiga ämne, den berör; och uttrycka slutligen den önskan, att något af våra universiteter måtte kunna vid sig fästa en ung man med, som det vill synas, så framstående anlag för en från den allmänna slentrianen skiljaktig oeh sjelfständig behandling af ett juridiskt ämne. —Rn. UTRIKES.