LITTERATUR. Om testamentsklander, enligt Sverges lag. Akademisk afhandling af Olof Johan Hultgren. (Pris 1 rdr rmt.) Den juridiska litteraturen ligger beklagligen för närvarande allt för mycket nere häri landet, så att, när man undantager lagkomitens och lagberedningens arbeten, hvilka, isynnerhet de förstnämde, ega utmärkta förtjenster äfven från den juridiska.vetenskapens synpunkt, man nästan kan säga, att all vetenskaplig behandling af juridiska ämnen försvunnit. Stället är här icke att närmare undersöka orsakerna till ett sådant förhållande. Utan orättvisa torde man likväl kunna påstå, att en väsentlig anledning bärtill får sökas i det sätt, hvarpå de juridiska studierna bedrifvas vid våra universiteter, der man synesi denna som i åtskilliga andra vetenskapsgrenar lägga en nästan uteslutande vigt på lexoch kollegiiläsning, hvilken, långt ifrån att åstadkomma någon kärlek för det ämne, som skall studeras, tvärtom ej sällan torde ingifva afsmak derför. Juridiken såsom vetenskapligt studium tager nemligen i vår tanka vida mer i anspråk historiska och kritiska forskningar öfver vetenskapens uppkomst, utveckling och närvarande ståndpunkt, än utantill-läsande af en hop särskilta författningar och lagstadganden, hvilka, som man förnimmer, förändras dag från dag. Jurisprudensen är derföre efter vår mening den egentligen vetenskapliga grunden, hvarförutan minnesvetandet föga tjenar till att bilda hvarken professorn, lagskiparen eller lagstiftaren. Visserligen hör man en och annan påstå, att i samma mån lagarne kodifieras samt således mindre sbero på tillämpningen af allmänna rättssatser, än på rätta förståndet af speciella stadganden, jurisprudensen förlorar sin vigt och sitt värde, och att den juridiska vetenskapen således måste allt mer och mer förfalla, allt efter som lagarne blifva mera fullständiga och omfattande. Vi neka ej, att detta är ett ganska beqvämt sätt för Våra jurister att befria sig från allt vetenskap: ligt studium af juridiken, och åtnöja sig med Lundeqvists eller Philipsons handböcker, som efter hvarje riksdag utgifvas och som på detta sätt skulle, jemte författningssamlingarne, kunna suppleera hela det bibliotek, som juristen behöfver till och med såsom domare. För vår del underkänna vi likväl giltigheten af denna förevändning, hufvudsakligen derföre, att gemom ett slikt sätt att studera efter kompensdier icke Vinnes hvarken den säkerhet eller den skärpa i omdömet, som genom den vetenskapliga behandlingen uppöfvas och utbildas. En annan följd af den nu allt för van liga, lättare? studiemetoden är, att här saknas nästan all jaridisk kritik, sannolikt till stor skada för lagskipningen. Detta har åter jemVäl en annan orsak, nemligen att Sverge icke eger ett advokatstånd, såsom en af deallrs säkraste kontroller öfver domaremakten. Lätt. sinnigheten af de juridiska studierna har också haft det resultat, att man numera: knappt.