Aftonbladet – 29 januari 1859, sida 1

vin står så prydligt och vackert i midten med sitt otäcka mögel på sig. Nej, hvad säger du utropade Majken häpen. Redan middag — det var då ordentligt märkvärdigt. Kan du förstå det, Gudmar? Det aktar jag mig nog förl förklarade unga jaktlöjtnanten skrattande. Jag springer nu ned och ger Lommen mina order, ty så snart vi druckit kaffe, seglar jag: i morgon middag vill-jag vara i Göteborg......n Kort derefter inträdde de unga damerna: i matrummet, der de väntades af värden, Du har öfvergifvit mig, du gamla sköldmö, och derföre har jag tagit till i krankhet och dåligt lynne! förkunnade kapellpredikanten, då det ändtligen blef hans tur. Åh, käraste farbror, ännu lefva de gamle gudar, och jag svär vid... låt mig. se... jag svär vid den store bullaroxen, som norrmännen så skamlöst togo brorslotten i; attjäg aldrig skall låta något, som menniskoviljakan bestämma, skilja farbror och mig åt. -Vi-hafva för gamla sympatier att kunna rätt.trifvas utan hvarandra.x pBra talad; du: — men handlingen är icke heller så oäfven, och du har nu varit här i flere timmar...n Jag försäkrar farbror, inföll Majken.med hög rodnad; satt skälet till denna försummelse icko härflutitfrån .mig. Då jag kom, var rakvaltnet nyss inburet, och jag ville icke fresta far ror till den oartigheten att kyssa mig med så .ångt skägg. Och-sedan... Jaha — och sedan, inföll gubben: småskrattande, kom någon annan, som frestade dig utan skägg... Nå nå, jag är resonabel och får väl icke-vara svartsjuk. på son min. Men så skall du också lofva mig att. komma igen; medan han är inne: åtGöteborg, så att vi kunna få oss en ärlig dispytia