Aftonbladet – 28 januari 1859, sida 2

Hvad behöfva vi tala — låt oss njuta: det är allt. Nej, nej, Gudmar, jag tycker icke om att alltför länge i sänder vandra upp ochned på himlastegen. Det är varmt och qvaft i luften, som omger den, och när man ändå icke kan hinna längre än på stegen, komme man än till högsta höjden, så är det bäst att akta sig för svindel. Ack, min väna mö, låt mig en stund få lefva ostörd ... Att få sitta så här, med ditt hufvud intill mitt hjerta, och att få se in i dina ögon, som tala en hel hop mer än dina läppar ...n Nej, vet du, Gndmar, det här står jag icke ut med längre! Nu går jag till spegeln och korrigerar mina ögon ...... Nå, hvad säger du nu? Jag säger att du är den stoltaste, förnuftigaste och starkaste qvinna på jorden, men den ädelmodigaste och ömmaste är du ej. Lika godt — verlden har icke ondt om ädelmodiga och ömma qvinmor ...... Och nu är du så snäll och från början berättar mig hela den här intressanta affären! Men en sak skall sticka pappa illa, den att du tagit godset från ... Tyst, min älskade, jag har tagit det från de djerfvaste lurendrejarne i skärgården, och deröfver är jag mera stolt än öfver tio andra beslag, verkstälda hvar som helst. je Ja, jag förstår —men du förstår också att beslaget från de ryktbara Esbjörnssönerna väcker både sympatier och antipatier hos pappa. Tror du det, min väna mö?, Jo jo men... Tala nu, så får jag sedan lägga ihop: det ena med det andra — här inom dessa förtroliga väggar. kunna vi säga allt. Kansket : Och nu förtäljde Gudmar i-minsta detalj icke blott förloppet af den föregående nattens