Aftonbladet – 27 januari 1859, sida 2

Finanskomiten. Vi ha redan flera gånger. upplyst och ererinrat derom, att vi med våra uppsatser uti den finansiella frågan alls ieke haft för afsigtatt, såsom . motsatser till. finansministerns mycket omordade: lysande taflor; framställa idel mörka och dystra målningar: Att vi icke äro vänner af ohjelplig nedslagenhet eller, på något sätt vilja väcka. eller underhålla en pessimistisk förskräckelse, torde vi tillräckligt hafva ådagalagt under händelskrisen, då vi hade all möda ospard att lugna sinnena och vädja till det manliga modet och det sunda förståndet emot de passioner, som man då på vissa håll inom pressen hade all möda ospard att uppväcka. Men! det synes oss deremot som skulle man med allt för stort lättsinne betrakta den aga, som krisen och de dermed följande olägenheter inneburit, som skulle man på många håll ingenting ha lärt och ingenting glömt och föga gjort sig till godo de lärdomar, som de sistförflutna årens erfarenhet bort innebärå. Det synes oss som skulle man från åtskilliga sidor vara färdig att stryka ett groft streck öfver allt hvad den finansiella krisen bragt i dagen, öfver alla de många missräkningar och förluster, som följt i spås ren på det tillstånd af öfvermod och onabirligt uppdrifven spekulation, som vid senaste riksdag alstrade en öfverdådighet i förhoppningar och i anslag, som hos: oss hittills varit exempellös, och som skulle man vara färdig att vilja lemna fritt spel åt samma villoandar vid det riksmöte, som snart stundar. Det är endast med afseende bärpå vi velat på förhand och i någorlunda god tid till en motvigt uppkalla en nödig sparsamhetszanda samt vädja till den stora skattdragande massans af nationen eftertänksamhet, så att man måtte taga alla omständigheter i betraktande, icke blott löftena, förespeglingarne, de, ljusa och lockande utsigterna, hvilka ha så inflytelserika, talangfulla och liffigt intresserade målsmän, utan äfven farorna, som kunna hota, förlägenheterna, som kunna bli en följd af oförvägenheten, olyckorna, i hvilka man genom allt för stor raskhet kan störta sig — allt omständigheter, som väl behöfva frambållas, då svensken, till följd af nationallynnet, icke just är synnerligen böjd att på dem mycket reflektera. Men på samma gång vi med ifver och värma fasthållit och skola hålla fast vid den srundsatsen, att klok sparsamhet. och. undvikande af allt slags öfyerdådäro oundgängligen nödvändiga för vår nation, så ha vi deremot aldrig velat göra något anspråk på ofelbarhet för de speciella åsigter och beräknin