RUTT Sr ERT SA PN 0 Vg TIS Sr BR EA RE VS 0 AG US RUSSATE SE (EE UTE ERK jordbrukare. Frankrikes jordbruk stode-väl ej så hör som Englands, men i metodiskt hänseende, framfö allt genom den berömda landtbruksskolan i Grigno: hade det mycket att lära. — Det är en välkänd e:farenhet att språken läras lättare ju förr de börj: och franskan borde äfven af det skäl komma först att det är. så betydligt svårare än de andra. Mc: hör ofta det inkast göras mot franskans upptaganc. som ett språkämne i skolans första klasser att des litteratur skulle isedligt hänseende vara mindre läm; lig till läsning för ungdomen: Men man bör akta si; för att döma den franska litteraturen efter de slip; riga alster, som genom svenska öfversättningar blifv: bekanta. Franska språket bar författare som i iraliskt hänseende äro utmärkt egnade att sätta handen på ungdomen. Sitt största företräde ega dock i sin stora klarhet och enkelhet, hvilka egensk: per borde ensamt berättiga dem att tjena till möj. ster vid språkundervisningen. De förtjena det s: mycket mera som det är väl kändt att denna enkelhet är en-följd af den otroliga omsorg de i dett: bänseende nedlägga på språket. Man skulle ej, sad tal; när-man läser en af Berangers chansons ellc en af Balzacs noveller, kunna tro, att dessa för! tares manuskripter, nästan oläsliga genom ouppli liga öfverkorsningar och ändringar, utgjort en skräcl för Paris boktryckare. Det vore på tid att v, börja på samma sätt ansa vårt eget språk, och tal. trodde att franskans vidsträckta läsning i skolorn: skulle i detta afseende ha ett fördelaktigt inflytandc på modersmå-lets behandling. Ezpeditionssekreteraren Cederschiöld trodde -att-ord ningen, i hvilken de lefvande språken borde inträd: i skolundervisningen, till stor del berodde på de; synpunkt, från hvilken frågan betraktades. Afså: man, liksom tesernas författare tyckes hafva gjort. endast den lägre materiella nyttan, torde tyskan bör: blifva det första, särdeles om man förutsätter at: svenska handeln allt framgent skall förblifva klaf bunden under Tyskland. Motivet till den af förfat taren uttalade sats tyckes vara hemtadt från den nytta, sem en tidig . undervisning i tyska språket skulle bereda de ynglingar, hvilka, för att inträda uti näringarne eller den mindre bandeln, nödgas lemna skolan redan ide lägre klasserna. Men detta sätt att betrakta skolan torde icke vara det rätta. Vid densammaäs organisation torde hufvudsakligast böra afses dess ändamål, såsom en bildningsanstalt för dc intellektuella själsförmögenheterna. Och svaret på frågan, sedd från detta håll, torde utfalla helt annorlunda. För att bedöma hvilket språk, som eger företrädet, bör man först för sig hafva klart uppfattat ändamålet med språk. Har man väl gjort det. torde det falla af sig sjelftatt det språk, som närmast uppfyller ändamålet, äfven är det bästa. Språks ändamål kunde rimligen icke vara annat än att uttrycka tankan. Allt talande och skrifvande åsyftade ju att blifva förstådd. Det språk, på hvilket det tänkta klarast och mest genomskinligt kunde uttryckas, skulle således ga företrädet, och torde till följd deraf äfven mest lämpa sig för den första undervisningen Sådant desto hellre, som intrycken under den spädare åldern intränga djupast och qvarblifva längst. Utgår man från en sådan åsigt, lärer svårligen någon tillerkänna tyskan företrädet framför franskan eller engelskan. Hvar och en opartisk måste erkänna att af dessa tre språk är tyskan det dunklaste och mest svårförstådda. Ville man en karakteristisk jemförelse, skulle man möjligen kunna säga, att franskan utbildat sig genom konversationenj engelskan genom det offentliga talet och tyskan vid skrifbordet under skenet af den nattliga lampan. Tal. kunde icke instämma i kyrkoherden Frykstedts omdöme omtyskans större bestämdhet, hvilket strede emot erfarenheten att det alltid är svårare att fatta en tysk, än en fransk eller engelsk författare. Vore hr F:s yttrande grundadt, skulle ju förhållandet vara motsatt. Troligen hade hr F. härvid tänkt på tyskans deklinationer och deras flera kasus. Men rikedom derpå vore ingalunda något säkert kännetecken på språks förträfflighet, ty i sådan händelse skulle finskan och lappskan vinna priset framför både tyskan öch latinet. — Dessutom torde det i umgängesspråket icke vara så alldeles helt med tyskans kasus, . Så t.ex. kan berlinaren i många fall icke skilja emellan Dativus och Accusativus. : Funnes någon giltighet i talarens åsigt derom; att tyskan af de tre ifrågavarande språken vore det, genom hvilket tankan dunklast och minst-klart kunde uttryckas, skulle deraf följa; att detsamma minst passade för den första undervisningen. Det förhållande, att tyskan mest liknade svenskan, torde snarare vara skäl mot än för dess inträde i de lägsta klåsserna. Lärjungen vänjer sig att genom det likljudande i orden gissa sig till dessas betydelse. Och till hvilka misstag sådant föranleder; kan man få en föreställning, då. man erinrar sig dem bekanta öfversättningen af orden: vund so sprach der Greisv. Man-hade såsom en utmärkande egenskap hos tyskan omnämt dess förmåga att finna uttryck för absträkta begrepp. Huruvida denna abstraktionsförmåga verkligen i sig innebure en så stor förtjenst, derom hyste talaren vissa tvifvel. Han trodde sig hafva funnit det väsentligaste i dessa abstraktioner vara, att göra det enkla och lättfattliga dunkelt och svårbegripligt. Så bade man t. ex. på abstraktionens högsta ståndpunkt funnit detrena vara lika med intet. Den i tyskeriet mindre hemmastadde lärer härvid svårligen kunna undertrycka ett. utrop af förundran. Är vara och icke vara detsamma? torde han fråga. Saken är likväl icke så farlig, som den låter. Med litet af det tyska tålamodet skall ban snart inse, att det rena vara icke är eller ;kan vara, utan måste vara, för att vara, framträda i ett konkret vara. Är icke detta en stor upptäckt, utan hvilken det skulle stått illa till med verldens civilisation ? Genomginge man den stora mängden af dessa allmännighetsuttryck, skulle man-säkerligen i de flesta fall påträffa enahanda förhållande — ett fördunklande, ett töckenomhöljande af det enkla och klara. Genom ett lylikt sätt att uttrycka sig får ofta det enfaldigaste, det mest triviala, utseende af djup vishet. Vidare har man framhållit tyska litteraturens, särdeles dess fllosofis, stora förträfflighet. Talaren ville ingalunda bestrida tyska litteraturens stora rikedom, ifvensom att deri funnes mycket godt, ja, äfven förträffligt. Men han trodde sig ega befogenhet att fråga, om satsen angående tyska filosofien verkligen egde en axiomatisk sanning. Man egde ju rätt att döma trädet efter frukten; och hvilka äro den nyaste tyska filosofiens resultater? Jo! en Gud utan medvetande och som först genom menniskan tillkämpar sig detsamma. Vidare den individuella menniskan,utan annan bestämmelse än att uppgå i menskligheten; och slutligen hela menskligheten, utan mål, utan bestämmelse. Detta är ju i sanning herrliga och trösterika resultater. Med ett ord: yppersta blomman, som nusiden frambragt på tyska filosofiens stängel, är nihism. Talaren kunde icke förneka, att han hyste en viss intipati mot tyskan, men trodde att den grundade sig icke blott på subjektiva skäl. Ett ibland dem vore det menliga inflytandet tyskan baft på detsvenska skriftställeriet; särdeles embetsstilen, hvilken egde mycket af tysketriets durfkel och inveckling. En an: aan omständighet, som jemväl bidragit att stärka denna motvilja, var den änsträngning af talorganen, om fordrades för att uttala tyskans många missljulande diftonger, såsom ai, ei och au. Man hår så nycket talat om det estetiska Men om, för realise:andet af det sköna, fordras att aflägsna allt fult, orde det språk, hvilket icke kan uttalas utan att örvrida en vacker mun till grimas, svårligen ega retention att kallas skönt. Denna munnens grimaserande vid tyska språkets uttalande är så påfallanle, att, efter liten vana, man lätt, i en samling peroner af olika nationer, igenkänner tysken endast på nunnens rörelser, utan att man behöfver höra orden, som yttras.