Aftonbladet – 26 januari 1859, sida 1

Det svär jag då vid sjelfva fan att jag bara kan gissa mej tilll Hvad är det för en gissning ? Behöfver j fråga det, Olagus Löjtnanten har väl inte ställt mej hit för roskull under kalla höstnatten — och efter j sjelf är här, så kan j också bäst svara på saken., Olagus stod under ett par -ekunder försänkt i begrundande tystnad, en tystnad, den Tuve icke med minsta råd vågade afbryta. Jag gör er en fråga till — men besinna er väl, imnan j svarar. Det gäller för er att hålla tungan rätt i mun l Åh, j behöfver inte basuna ut ert eget rykte, svarade Storke-Pelle: j är nock känd. Derföre. bugtar jag hvarken hit eller dit, utan lofvar att tala ärligt. Fråga nul, — Det är svårt att veta hvarföre den mäktige Ölagus sänkte rösten, då han yttrade: ,Bakom klipporna fins bra gömställen — är j säker på att ingen är der heller? Inte lefvande lif, mej. veterligt! Nå, det är troligt nog — det skulle inte tjena er. till något att ljuga. Men hvar har j er båt gömd?, å vBara några famnar ifrån der j har er. Besynnerligt,, mumlade Olagus, att jaktlöjtnanten ändå nosade opp den här platsen — det hade jag aldrig trott hohom om, och jag tror inte heller att här blir säkert i natt. Derpå sade han högt: Låt oss nu talas vid ett ord... . Vackra historier ä inte långa, och här är ingen tid att slösa bort. Hvilketdera anstår er bäst, gamle Storke-Pelle, antingen att stoppa en tia banko eller två i er egen ficka och ha sett ingenting under, denna vakten, eller ock att, bunden till händer, fötter och språklåda, ligga q ar här tills vi kommit i säkerhet, då jag skall låta Vvarsko löjtnanten att j slutat Vakten ? Käre, välsignade Olagus Esbjörnsson, j är känd för en grufsam karl, men j är också en hederlig karl, och derföre må j besinna huru ogudaktigt det är af er att sätta en ärlig själ i-sådant trångmål. Jag har i all min dar spottat mutorna i syna, men skall jag ligga