Aftonbladet – 26 januari 1859, sida 1

De voro tvänne bröder, som under flere år drifvit sitt olagliga yrke, utan att någönsin hafva blifvit besegrade. Och det var justiecke; utan att der betraktade: jaktlöjtnanten som. ett barn, öfver hvilket de ömkades sig, då de sågo att-han genom sim envicehet: visade: .det hän ärnade mäta sig med dem; ochicke blott detta; ätan att ban troligen äfven hade för:afsigt att återvinnas sina fördelar: Här skall. inte: bli mycket arbetebi. yttrade den äldste af bröderna, Olagus. Esbjörnsson. Bäggex voro: resliga,grofbyggda, grannakarlar, I verkliga praktexemplar saf . de urgamla skandinaverna. Skada på dets mumlade den: yngre brodern, Tuve. Björrynglet, leker gerna med ,räfavgen, om ham törs fram — men i qväll håller Ban sej ur vägeno : Så godt är detåtertog: Olagus med : sin djupa röst. Björnynglet är inte alltid i lekelynne: det ryter, när det sticks af småfnask. Samtalet! egde rum; medan båten, som: nu skjutitin i tångskogen, belades och klargjordes. TX vi bössorna: med.:oss: Opp?. frågade Tuve, som på visst sätt gaf hyllning åt den äldre broderns förmansrätt, ty Olagus var i ällmänbet af en mera.-grym och befallande natur. De ä oss bara i vägen — lägg dem under seglet! Fömimma: vi något, så; ta videm,när Fvi kommit nersmed: första packorna... Langa Hit spadarna! Du char ju tågen och blindlyktan? Oeh-lyssna nu du, som har säkraste i öratby : Båda spände: alla sinnen. , Men icke det ringaste ljud hvarkenaf. årslag :eller. andra ES till :menniskors: närvaro kunde: för nimmas: Se sån, brummade Olagus, hu kan det vara nog sinkadt!Har: du,gjort väl fast båten?y f Väl nock för den stund! Och Tuve började Hastigt, men sakta och lätt såsom brodern, stiga uppför-stranden. Detta var: då en skön natt! återtog Tuve. Jag tycker så glad Hokten skall bli — nå,