arseende på embetsmårs behot at en högre, allmän bildning. De förnämsta beståndsdelarne af embetsmannen äro, enligt Skogman, nödiga kunskaper och rika förståndsgåfvor. De senare äro likväl mindre maktpåliggande än de förra. Bland dessa framhöll Skogman företrädesvis historia, filosofi, poesi och språk. Historien gifver frihet, filosofien styrka, poesien uppfattning och smak. Filosofien gör dock taflan för mörk och dyster, poesien åter framställer dagrarne, det koncentrerade ljuset af dessa båda, och historien, brytande sig genom omdömets prisma, visar sanningen. Att läsningen af Roms klassiska författare utöfvat ett stort inflytande på arten af Skogmans vetenskapliga bildning, likasom vistandet i England ganska märkbart inverkat på hans egenskaper som statsman och offentlig person, kan man utan fara för misstag påstå. Förtrolig med Englands historia, egnade han en allvarlig forskning åt kännedomen af dess store statsmän. Under hans vistande derstädes grundlades äfven den förkärlek för Shakespeare, som han äfven på senare tider bibehöll. Skogman var emellertid alltför sjelfständig både till karakter och bildning, för att häraf låta hänföra sig till en blind beundran. Ett bevis härpå igenfinnes i den omarbetning af Macbeth, som han gjort. Oaktadt alla här endast antydda olika sysselsättningar, hade Skogman tid att egna åt sina hemmavarande vänner, med hvilka han underhöll skriftvexling. Mottagande af bref från fäderneslandet skänkte honom stor glädje, som han ofta på ett rörande sätt uttrycker. Dessa bref äro i många hänseenden lärorika. Ofta framskymtar längtan efter landtlifvets lugn och ett hopp att en gång deraf få njuta. Denna kärlek till landet förklarar den uppmärksamhet hvarmed han följde alla näringsgrenar som hade -samband med jordbruket. Hans berättelser om engelska jordbruket tillvunno sig synnerlig uppmärksamhet och vitsordades af hans sakkunnige chef samt blefvo icke atan inflytande på svenska jordbrukets förbättring. Under sommaren 1813 företog han en resa till Englands större handelsoch fabriksstäder äfvensom Skottland, samt tog derunder noga kännedom om allt som rörer jerntillverkning och stålberedning m, m. Sedan han sålunda uppfyllt ändamålet med sitt uppdrag, afvaktade han i London befallning att afgå till Vestindien, hvilken resa först senare på hösten anträddes. Under tiden uraktlät han ingenting på det att ändamålet med hans resa ej skulle gå förloradt. Det är bättre, sade han, att hafva intet att göra än att sysselsätta sigmed att göra ingenting. Han läste sådana arbeten, som kunde utvidga hans bekantskap med fältet för hans verksamhet, och då han efter en månad landsteg på Guadeloupe, var han tillräckligt hemmastadd, för att veta hvad han med framgång kunde och borde sköta. Skogman hade fått uppdraget att såsom guvernörens närmaste man befatta sig med alla förekommande ärenden; guvernören infann sig icke, utan måste Skogman, då endast 27 år gammal, uppträda såsom ombud för öns regering och detta för en befolkning, sammansatt af olika nationer och fientligt stämda, ej mindre mot hvarandra än mot regeringen. Hans insigter och skarpsinnighet gjorde alla stämplingar om intet. Under tiden gjorde han utflykter till öns hamnar, uppsatte förslag till utländningars naturalisation samt bästa sättet för öns civila och militära förvaltning. Under det Skogman sålunda arbetade att tillvinna sitt fädernesland en ökad besittning i den nya verlden, hade i den gamla händelser timat, som gjorde hans bemödanden fruktlösa. Stiftaren af franska kejsaredömet hade med ens förlorat den tidens bifall. Den nationella rörelse, som upphöjde honom, då han handlade blott såsom samhällets omskapare i Frankrike och sedlighetens målsman i Europa, hade äfven störtat honom, då han alltför mycket hänfördes af eget maktbegär. Han ville icke tro på möjligheten af ett motstånd och väntade, som följd af sina önskningar, blott en seger. Derföre dukade han under för den ofta misskända kraft, som ligger i samband mellan förflutna tiders minne och det närvarande behofvet. Genom freden i Paris, som i flera Hänseenden åsyftade ett återställande af fordna förhållanden, kom Guadeloupe åter till Frankrike. Underrättelsen härom måste göra det oangenämt för Skogman att qvarstanna, hvarföre han fick tillåtelse att lemna ön och resa till Norra Amerika. Han vistades der ett helt år, besökte fabriksanläggningar, uppgjorde statistiska tabeller öfver de nordamerikanska staterna samt betänkanden i åtskilliga ämnen, m. m. Efter att sålunda hafva tillbragt vintern afseglade han 1815 i April till England och återkom till Stockholm om sommaren samma år. Det dröjde icke länge innan Skogmans verkamhet, insigter och under vistandet i främmande länder vunna erfarenhet och ökade kunskaper blefvo använda i de vigtigaste befattningar. Sedan han någon tid bestridt föredragningen inför Kongl. Maj:t af besvärsmål, förordnades han till 1edamot i statsberedningen samt förordnades att under tjenstledighet förestå statssekreterareembetet i handelsoch finansexpeditionen. Nu var Skogman på sin rätta plats, och hans ovanliga förmåga skulle der otvifvelaktigt mera framträdt, ,m han med friare händer kunnat handla efter ingifvelserna af sitt snille och sin erfarenhet. Tvun3en att kämpa steg för steg mot materiella hinder, kunde han känna sin börda förtyngad, icke sitt nit rörminskadt. Skogmans förvaltning sammanfaller med Car XIV:s regering — en tid tillräckligt nära för att hågkommas och hvars drag minnestecknaren knappt ehöfver antyda. Väl hade de inre förhållandena geiom den nya grundlagen erhållit en större stadga, men. det oaktadt voro genomgripande reformer af nölen, och härvid visade det snille, hvilket, segrande på slagfältet i furstarnes rådslag gifvit Sverge en större vigt, sin lifvande kraft. Af en hotande granne hade wu blifvit ett brödrafolk, med friskt mod njutande en sjelfständighet, i hvilken vi kunde hoppas ett stöd ör vår egen. Grunden till en ny framtid var lagd; men icke utan oro och bekymmer. Under de 30 år, som föregingo den allmänna freden, hade fäådernesandet befunnit sig i förhållanden, kräfvande uppoffingar dfverstigande dess krafter. Omsorgen att återställa dessa senare gaf en sann och ändamålsenlig iktning åt Skogmans verksamhet. Äfven om icke la de, som med honom stodo i beröring, förmådde ippfatta hans snille eller mäta omfånget af hans unskaper, kunde icke någon förneka hans brinnande vit och fosterländska känsla. Talaren ville här erinra mm flera af hans utarbetade författningar, åsyftande ordbrukets, handelns och öfrige näribgars förkofran, fvensom en hittills saknad stadga i myntoch penvingeförhbållanden. Ehuru hans åtgärder städse leddes af öfvertygelse utt förändringar i bestående förhållanden böra med arsamhet företagas, voro visserligen de ganska få, som med större värma än han omfattade nödiga förvättringar. Ofta syntes hans bemödanden i sådan syftning röna föga framgång, men deras tidsenliga iktning förvissade honom om seger och han var själs stor nog, då han såg de af honom föreslagna reforner icke blifva antagna, att befordra sina motstånlares förbättringsförslag äfven då de icke flätade agren till hans panna, Hans grundsatser i afseende i tullen hafva först på senare tider hunnit delvis ;illämpas. Med synnerligt nit ifrade han för den arvetande kl:ssens ställning, ochi sådant afseende sökte ran sprida en allmännare kännedom om sparbanker. såsom ett hufvudsakligt medel för vinnande af samna mål betraktade han utvidgad näringsfrihet, som seuom honom till större del gjort sig gällande. Statssekreteraren Skogmans verksamhet var alltför omfatande, för djupt ingripande att icke vinna vedersare. Det klander, som föll på den styrelse han tillrde, måste äfven drabba honom, men han bar det som en man, hvilken vet att dagen endast är en un lerrätt, hvar utslag icke vinner laga kraft om icke tadfästadt af historiens dom. Såsom ett bevis på iessa Skogmans åsigter åberopade talaren den för: daring Skogman afgifvit på konstitutionsutskottets nemorial angående anmärkningar ejarda under