Aftonbladet – 25 januari 1859, sida 2

hon än vindens hvislingar och vågornas sqvalp mot sjöbodsmuren. En hel timma, och derutöfver, förflöt på detta sätt... Majkens oro stegrades till den grad att ihon icke längre kunde stanna inne. Hon kastade öfver sig kappan och gick utför baktrappan, som från en annan sida stod i förbindelse med lastageplatsen, der sjöboden låg. Denna samma väg hade hon sist smugit sig under den ångestfulla natt, då hennes Gudmar hos fadern gjorde det stora beslaget, som i sin ordning lagt beslag på hennes egen lefnadslycka. i Då, sade hon till sig sjelf, när det skulle varit en välsignelse, om han sofvit, då vakade han — men nu, när den här ovärdige nykomlingen, som bedragit sin kompanjon, gör smygaffärer för egen och främmandes räkning, då skall han icke ana detringaste. Det jär dock omöjligt att ingenting inträffar... Tyst, är det icke årslag som jag hör — nej, det är bara rasslandet i det gamla skräplagret af stäfver och tunnband: det var ingenting annat. Hon vågadessig ännu längre ned. Och nu hörde hon röster från sjöboden. Holt talade till -bodbetjenten: Har du riktigt undersökt rummen i golfvet — äro de fullkomligt fuktfria? Åh ja, nog äro de bra. Men jag har hört sägas att jaktlöjtnanten lika väl känner till de rummen som han känner till väggarna i sin egen kajuta. : Han må känna till dem så väl som sin egen kropp, så skall han likväl icke göra beslag bär i natt! Han och hans fördömda jakt ta sig nu som bäst en liten tupplur vid Enbärsbolmen, medan håttepiltens fela spelar vaggsången. 2 Det var en annan sak. ! År patron säker på det, då är det väl ingenting att frukta. Frukta — hvad är det för ett dumt orå du kommer med! Icke har jag fruktat någonting. I morgon bittida afgå packorna landvägen, just under din bevakning, till...