Aftonbladet – 25 januari 1859, sida 1

handslag med fadern och en nick åt Vivika, nedåt stranden till båten och satte ut. Nu, sade han till sig sjelf, gör jag mitt bästa profstycke... Nog länge ha de kanaljerna skrattat mig i skägget eller, rättare sagdt, trott sig skratta mig iskägget, medan jag lika listigt som de strukit stränderna omkring, så att det nu torde vara tid för mig att också få skratta lite Medan han så talade, flög båten öfver de mörka vågorna med en otrolig hastighet. Gudmar kände hvarje den minsta farväg kring kusten, och med stark arm och modigt hjerta fortsatte han färden, orubbligt lugn, hvad han ock behöfde vara under denna natt, då han gick att möta fiender, som icke voro vana att skämta. 23 KAPITLET. Evad som tilldrog sig på Svartskär samma natti. Månen, hvilken vid lurendrejeriaffärer, liksom vid andra skymmningsgöromål, alltid är till besvär, skulle denna natt först emot morgonen blifva synlig. Mörkret fick således så obehindradtdet ville svepa sina täta tunga slöjor kring land och vatten; och så kolsvart var det verkligen, att man knappt kunde urskilja konturerna af de allra närmaste föremålen. Men kunde man icke se, så kunde man desto bättre höra blåsten liksom jemra sig i vånda öfver att den ej fick släppa ut hela styrkan af sin basun. Ty det var enaf dessa aftnar, då ej stormen dånar och böljorna gå i sky, utan då vinden suckar och svallvågen bestänker klipphällen med fina tårar. Dessa aftnar med sitt mörker bland berghålor och nakna stränder äro riktigt rysliga. De bära en djupare prägel af melankoli än I sjelfva den vilda stormqvällen .... i I manbygningen på Svartskär voro alla ljus släckta, utom i Moss rum på nedra botten, i der det lyste genom hjertat i fönsterluckan. Der hade likväl också varit mörkt, men helt: nyss blifvit upplyst genom det ljus, som bars i