Aftonbladet – 25 januari 1859, sida 1

vakt der; när Lommen kan ha spelat så mycket som behöfs. Sen kommer han: efter. Far må tro att jag har nog ställt upp hela affären i hufvudet... men det vill jag icke omtala förrän i morgon, då far får höra det öfriga. Nå, då är allt bra ... Men — ännu ett ord, du — det blir som att röra vid. Moss öga, då du rör vid gunstlingen, och du kommer min själ icke Majken närmare genom det steet.n Kärlek är kärlek, far, och pligt är pligt — jag skall veta att göra min, kostade den mig än hvad som helst! I öfrigt kan det icke bli mer än omöjligt, och omöjligt är det ju förut genom farbror Möss galna hämdlust. I den här saken kan endast Gud hjelpa mig, och han gör det ock, om han vill., — Bra, pojke! Du är likså styf i själen som du är smidig i lemmarna — du också har vikingablod i dig, men icke af det vildaste ... Akta, akta dig! Björnarna från Mörkön skola ej draga i betänkande att färga sina packor med blod, blott de få behålla dem. Blod är en stygg sak — jag vill hoppas att det ej kommer dithän — men skulle ... Meningen blef ej fullbordad, ty nu sväfvade, husets lilla sylf in och bjöd herrarna till matrummet på lambringan och den stekta sillen. Stor-kalas! ropade Gudmar i sin vanliga muntra ton, ty samtalet med fadern hade liksom lättat upp skybankarna i hans sinne. Efter måltidens slut skyndade den unge jaktlöjtnanten upp på sitt rum och kom snart ner, klädd i skälskinn från topp till tå. Bössan låg på axeln, och kronans flagg var gömd under tröjan för attvid tillfälle användas, om så skulle -påfordras. Nu smälte Thorborg i tårar. Se så, är det mod hos systern till en jaktlöjtnant... Farväl med dig... Följ mig ej ut — icke för det gamla ordspråkets skull, utan derföre att någon kunde se oss... Gud välsigne dig! Han kysste henne hjertligt, ilade, efter ett