Aftonbladet – 25 januari 1859, sida 1

höll vakten der, sett mörkökarlarnes båt smyga ditåt och stanna nedanföre stenbrotten vid sandbacken, der de gjorde ett slags undersökning. Men som, jag då låg med jakten för nära, vågade de icke taga något med sig. Nu i natt tänker jag, efter den upplysningen, göra slag i saken. Gamle Storke-Pelle, som al Lommen fått anvisning på platsen, är redan på sin post. Tulljakten ligger i ro vid Enbärsholmen, och en god tid under aftonen skall Lommen spela på sin fela, så att de må tro sig vara i full säkerhet och riktigt gå i fällan. Så snart jag nu fått en bit mat i mig, drar jag på mig mina skälskinsstöflar och hela skälskinskostymen och ger mig af till ort och ställe. Lommen har sina instruktioner för hvad som skall komma efter. Men), invände kapellpredikanten, om de redan varit dig i förväg — ty det var ett godt infall af dig att lägga jakten i ro, liksom du hade tröttnat, och att låta håttepilten spela. Den musiken skall göra dem säkrare nu än förra gången. Ingen fara — så tidigt på qvällen äro de icke ute. Men skulle det ha händt, blir jag nödsakad att ännu i natt göra besök på Svartskär, ty eljest skulle det bli för sent, och i det fallet hade jag verkligen en svår pligt att uppfylla: då kunde ingenting hindra att herrarnas namn finge skyldra i rapporten, och dubbelt svårt blefve det nu, när Majken och hennes far äro på Svartskär. Gud bevare dig, son, till lif och lem! Du går till en svår lek: mörkökarlarna ha under långliga år varit kända som de vildasto kaxar på hela Skageraks kust — det brinner vikingablod i deras ådror, och storståtliga karlar äro de. Var bara lugn i allt ditt görande och låtande, det är min första och sista förmaning! Jag ville hellre veta dig vara i tusen strider under tulljaktens skydd än ensam på sjöstranden mot sådana fiender och utan någon andan hijelrare än Storke-Pelle, sor, hur dugtig han också är ändå är bara ca. Var icke orolig för det, far! Jag har satt en af mina extrakarlar på jakten att hålla