Aftonbladet – 24 januari 1859, sida 2

AD IT INUGLLG IOLINUCIS AIICPTCIUUC US ULLÄATIUTTgen. Men då Svenska Tidningen, i harmen öfver egna motgångar och i ändamål att uppförgylla sin egen ställning, att prisa sin egen förträfflighet, utan betänklighet förklarar åt stora massan af nationen — dess. bildade klasser icke undantagna — vara till den grad depraverad, att den med förkärlek hyllar lögnen och ratar hvarje tidning, som har heder och ärap till rättesnöre för sina sträfvanden — så lärer sådant icke vara att nedsätta landets anseende hos utländningen. Och då man öfver hela den öfriga pressen, utan undantag, bryter stafven och förklarar den lefva på lögnen och skandalen, då — rörer man sig endast på hederns och ärans områdep. Skandalens är det enda parti, som tills .vidare i vårt land har lifskraft att underhålla sina tidningar — säger vår författare. Årtigheten. är, blott alltför tydlig. Så vidt vi hafva -osg bekant, har inom svenska tidningspressen icke på länge funnits någon i egentlig mening salarierad tidning, med undantag endast af Svenska Tidningen. Åtskilliga blad finnas dock, och de äro icke få, som haft bestånd i åratal, ja i årtionden, hvilket antyder att de burit sig ganska väl, att:de rönt någon uppmuntran från allmänhetens sida. Hvad har väl orsaken härtill varit? Icke den, att de varit med någon talang och omsigt redigerade; icke att allmänheten hos dem funnit ett uttryck för sina tänkesätt, sin öfvertygelse, sina önskningar; icke. att.de hvar i sin stad fyllt något behof och varit sina läsare till något gagn. Nej, intet af allt detta, På sådant kan ingen .tidning häri landet bära sig. Endast -derföre att de offrat åt lögnen; endast derföre att de icke aktat för rof att afvika från hederns och ärans, område,; endast derföre attuti dem personer anfallits och missnöjet herrskats; — endast derföre ha de kunnat ega. bestånd hos. ett folk, med så förskämd smak, som det svenska. Och deras framgång har varit stor i samma mån som de närmat sig skandalen; ty skandalens är det enda parti, som tills vidare har lifskraft att underhålla sina tidningar. Detta är sanningen hel och hållen. Så lyder Svenska Tidningens dom. Vi äro nyfikna att:se, om de bland våra yrkesbröder i landsorterna, som pläga finna ett visst behag i denne författares skrytsamma radotterier i Svenska Tidningen, äfven skola finnas villiga att nu skrifva under dessa hans satser. Vi vilja i det längsta tro, att författaren låtit hänföra sig af sin sårade fåfänga, sin utomordentligt höga tanke om den makalösa förträffligheten hos hans penna och plit, och att han icke gjort sig så noga reda för, huru i sjelfva verket lumpet hans handlingssätt är, då han så bemöter politiska motståndare och då han så skymfar sina landsmän. Man skulle eljest kunna fråga denne författare, som nu åter slår sig för sitt bröst och tackar Gud för sin fullkomlighet, om aldrig han och hans tidning under förfäktandet af sina meningar anfallit personer, fastän det visserligen är en sanning, att de icke riktat sina hugg mot dem, som tillhöra den guvernementala sferen. Man skulle i detta hänseende kunna påminna om åtskilliga företeelser under riksdagarne, under polemiken allt emellanåt med andra tidningar, och senast under valordningsstriden i hufvudstaden: Men vi öfvergå till den andra -af de orsaker, som författaren säger ha förmått Svenska Tidningen till den påkostande reträtten: Det andra skälets — säger han — vär det, att redaktionen ställt sig fristående från alla partier. — — Tidningen kallas af många färglös, såsom varande hvarken konservativ eller liberal, och i sanning jag sjelf vet hvar jag skulle ställa den.v Detta är i sanning en naiv bekännelse, att tidningen i sjelfva verket saknar grundsatser. Rörande detta tal om partifrihetv, som vi äfven återfunnit i det s. k. adliga sällskapets programm, kunde skrifvas ett kapitel för sig — och måhända se vi oss dertill föranlåtna endera dagen; — men hvad nu särskilt beträffar den ställning öfver partiernan, hvilken Svenska Tidningen förmenar sig ha intagit, så har hon nog så till vida -rätt, som bon verkligen satt sig öfver de flesta stora grundsatser, som förena menhiskor i särskilta partier för att kämpa för hvad hvartdera anser vara rätt och för det allmänna gagneligast, Att vara partiman i den bemärkelse, att man i förening med andra söker verka för en öfvertygelse, som man med dem har gemensam, det har aldrig ansetts vara för någon nedsättande. Tvärtom har det betraktats och bör betraktas såsom hvarje upplyst medborgares pligt. Men i det hänseendet medgifva vi,att Svenska Tidningen står utom partierna — åtminstone så till vida, att hon aktat sig att öppet sjunga ut sin mening och, så snart det gällt saker, som icke stått på dagordningen, försigtigt loverat mellan partierna, viljande inbilla de liberale, att hon i grunden ändå icke är så konservativ, och de konservative, att de ändock i allt väsentligt kunna räkna på henne, när det gäller att praktiskt motarbeta något liberalt förslag, som kunde ha någon utsigt för sig, eller att nedsätta och förtala de liberala, hvilken negativa tendens är den enda som med någon säkerhet kan hos Svenska Tidningen påvisas. Ser man på de intressen, för hvilka Svenska Tidningen kämpat, påminner man sig, hvar man haft henne, så ofta det kommit från ord till handling, så har det merändels varit slut med partifriheten. Det har derföre på goda grunder ganska riktigt kommit derhän, att tidningen, såsom hon sjelf säger uti den ifrågavarande artikeln, tros vara hofvets, hierarkiens, aristokratiens och byråkratiens organ. Den rättvisan måste dock göras tidningens lelare, att han i allmänhet varit för klok att spjerna emot udden. Då en eftergift icke ängre på något sätt kunnat undvikas, har han naft resignation och takt nog att taga sakerna sådana de varit och söka att åt sina anhänsare i någon mån vindicera förtjensten af hvad som blifvit uträttadt. Detär ganska möjligt, att ;n och anhan ultra, en och annan stockkonser tiv icke förstått finessen i denna taktik, och