Aftonbladet – 24 januari 1859, sida 1

ban vet! Och den sockerstruten med felan skall väl spela i sej resten, som Storke-Pelle lemnar... och mjölktårn som är så knapp! Jag får gå in och ge gubben tecken att han inte bjuder klockarn på qvällsvard, ty annars slipper en honom aldrig. Och nu steg Vivika in och hviskade pastorn i örat följande anspråkslösa varning: Mins sej på, pastor, att ölosten blir knapp i qvälll Pastorn förstod det språket, och då han dessutom tyckte sig i Trollets ton och niek finna något betydelsefullt, så nickade han kort tillbaka och bad henne endast gå så långt vägen räckte — icke längre. Litet derefter steg klockaren upp; och sedan några ord blifvit vexlade angående lysningar, möten och andra kungörelser för söndagen, gick den vigtige mannen hem till sitt. Och nu ljöd pastorns röst ånyo: Var det något annat? Jag tyckte att hennes ögon läto se några små extra sprakningar. Jag skall säga pastorn att löjtnanten är kommen och gången igen för att möta Thorborg. Men om jag inte med mina egna ögon sett Gudmar, så skulle jag trott att det varit någon slags spökelse, för det syns inte fnyken till hvarken jakt eller jaktkarlar. Och sjelf såg han tvär och besynnerlig ut. Något ledsamt äfventyr igen, kan jag tro. Säg till att jag väntar, så fort han kommer hem... Har du något godt att ge oss till afton ? Jag får väl släppa till lambringan, som vi annars skulle hatt i morgon middag., Gör det! Kommer dag kommer rå. Ja, gubevars, det förstås — kommer snö, går han å... Pastorn är klok på, han, hvar en skall taga maten ifrån... Kanske jag får slagta gumsen?, Åh, ryk och dra menniska, men kom icke in hand vid pilten! ; 22 KAPITLET. Hvad löjtganten gjorde hemma. Jag tycker icke om de här promenaderna, min lilla Thorborg! Hvarföre gå öfver kyr