Aftonbladet – 24 januari 1859, sida 1

Aj, aj, nu börjar foten, som i några dagar hållit sig i styr, att bli topp rasande igen... Stoppa pipan, klockare! Under tiden stod Trollet vid spisen och lyste med en dank på sillen, som fräste i pannan. Elemenskade gubbel smågrälade hon högt enligt sin vana. Tala om qvastar och skorstensresor för mej... Men nu är det tyst: han är rädd för klockarn,isynnerhet när klockar-far tändt fyrn — ett uttryck, uppfunnet af jungfru Vivika, att beteckna klockarens näsa, då den blifvit för starkt chatterad i rödt, hvad som gemenligen var fallet efter första toddyn. Jo jon, fortsatte jungfru Vivika sina små meddelanden för sig sjelf, det gör godt för pastorn att få stäfja sej någon stund... Men är sillen topp rasande, som går och bränner opp sej på den här strunt-elden — en skulle just Ha råd att elda för mycke här... Kors, för kassingen, har jag inte i ondskan och billigheten lagt smöret bredvid i askan... Men, herre du store kortmålare i Åbo, hvem är det som så sakta tager ett kraffsande på köksdörren? Skall en nu få några förlisingar på halsen igen, liksom ett fattigt kapellboställe kan föda alla, som inte ser att gå rätt på hafvet, och det fast det skall hållas fyr-ljus till. Tyst — icke något sladder! Åh, berre min Gud, är det löjtnantenlo Har far någon hos sig? Bära klockarn. Låt mig veta när han gått... Och bed nu Thorborg komma: upp på mitt rum! H-n är inte hemma: hon har gått ner till Ingemarsstugan. De säga att gamla Britta ärnar ge sig af på sista resan. Då möter jag Thorborg. Säg emellertid ingenting åt far, förr än han blifvit ensam! Gudmär gick ut. sNu kan en slå sej i backen på att StorkePelle kommer och äter opp halfva visterhuset, ochsen blir: det väl inaglidande för at få bränvinspanace, men det panaccar sej inte, det säger jag och Vivika med — det är så mycke