Aftonbladet – 24 januari 1859, sida 1

i ,Det är så det. Men äfven den fattige kapellpredikanten måste visa gästfrihet och hjelpa dem, för hvilka det ännu mera knappar. Ja, se det är just knuten! Men 1 alla fall jemkar det sig nog — pastorn behöfrer inte lägga det för tungt vid sig. Nog draga vi oss fram och klarera oss, baraste jag intexmer får höra tals om något lån. För det säger jag på förband ett klokt nej tilll Så så, fader klockare, låt oss icke vidare förtynga våra bjertan — utan skål nu... Begriper j hvart son min tagit vägen? Han har varit osynlig nu en åtta, tio dagar bortåt. Det är nog vigtiga saker som håller honom borta nu, då mamsell Majken är i farvattnet. Pastorn skötte illa den saken med Moss. Mindre högfärd kunde ha uträttat mera. Moss är en rik man, och det hade varit ett skönt giftermål för löjtnanten. Hur godmodig kapellpredikanten under hela detta samtal än visat sig, syntes dock nu hans buskiga ögonbryn nalkas hvarandra på ett sätt, som icke hade stor olikhet med en rynkning. Går ni icke väl långt nu, klockar-far? Skulle inte tro det. Vi ha väl talt ett förtroligt ord förr en gång. Och så konstigt det kan syns och låta, så är j ändå allt högfärdig, pastor, och detta är en skavank på er karakter, som j borde skudda afer. Detvore j skyldig son er och lilla helgonet med; för komme bror hennes riktigt opp sig, så kunde hon komma i svangen och bli sedd af andra friare än de som hitintills beståtts., Omöjligt att göra något i den saken, klockare! Det j kallar högfärd är någonting som jag känner mig ratt nöjd med att ännu ha i behåll. Jag kallar det sjelfkänsla. Jag älskar Majken, mer kanske är min egen jungfru morgondagg, men får jag icke den Präktiga qvinnan till sonhustru på annat sätt än genom att tigga henne af fadern, så får det vara. Om vi hade det nu som i fordna dar, att en bra karl kunde röfva sig: en hustru — den stölden kunde man taga på sitt samvete — då ginge det väl an; men tigga henne... fy! Majkefi anser jag som min dotter i alla fall...