Aftonbladet – 21 januari 1859, sida 1

Derföre att jag i min ännu då och då återkommande retlighet trodde att du på något sätt påpekade vissa förhållanden inom vårt lif... Men säg mig nu, på samvete, huru förefaller Åke dig, du, som är så hemma i kärleken ? På samvete försäkrar jag dig, att han synes mig vara så fullt belåten med den lott, som Gud beskärt honom, att jag ej skulle ha trott din historia, om någon annan än du berättat den, Du kan ju sjelf finna att ban är lycklig. Och omhan än icke älskade di; så mycket i början af er bekantskap, är det ej något hinder för framtiden. Han kommer att älska dig allt mer och mer — var blott försigtig och sjelf ej för mycket slösaktig! Åh nej, dit hän har jag redan kommit i erfarenhet. Vet du, det är många gånger han tager min hand och ser på mig, hvarvid jag ser på min söm och icke märker något, förstås. Goda tecken! I din frånvaro synes alltid, då han nämner ditt namn, en vacker stråle i hans ögon.n Ack, är det sant? Så sant, att jag försäkrar dig det vid min egen kärlek l : Tack .. Och säg, föraktar du mig ej nu efter denna bigt? Tvärtom ... men tyst — det går i trappan ... Här har du honom nu, och vid denna tid till! Huru — ännu-i skymningen, mina damerl!, sade Åke, i det han gick fram och med handen lätt vidrörde sin hustrus kind. Vi ha glömt bort oss under vårt samtall svarade Majken, i det hon steg upp och tände lampan. Du bränner så het, Emilia lilla ... Du bar gråtit — hvad vill det säga?