Aftonbladet – 21 januari 1859, sida 1

Ack, min lilla Emilia, hvad jag deltager i all din förvirring O, tack, tack! Det var också en förvirring utan gränser... Du tror kanhända att jag skref till honom under mellantiden — och jag började väl tio bref, hvilkas mening var att afsluta saken på annat sätt — men då: morgonen kom, ref jag sönder det sista brefvet, ty jag tyckte mig hellre kunna dö än säga honom rent ut sanningen. Kom han då sjelf ? Nej, han skref till pappa, och snart blef allt formligt uppgjordt. Så voro ni då förlofvade ? Jan, återtog Emilia, men derföre kommo vi icke hvarandra närmare... En gång efter bangs fars död gaf han mig valet mellan friheten och ett lif, troligen fullt af bekymmer, med honom. Jag lyckades öfvertyga mig att det skulle varit brist på ädelmod å min sida att vid detta tillfälle bifalla en brytning. Vi blefvo gifta och kommo till fiskläget straxt derefter, och det var egentligen der som jag begynte lefva och förstå Åke. Och detta lif — blef det icke bättre än du vågat hoppas ?, Det innehöll något af hvarje. Jag varför stolt, för ofördragsam : och alltför begärande i början ... Det var si mycket som oroade mig, och jag härledde allt ledsamt från den aftonen, hvars händelser jag nu bigtat för dig. N Men han — han häntydde säkert aldrig derpå? Ack, nej, dertill är ban alltför ädel och ronnlaga. Dessutom ha vi begge två på see filen förändrats, och det är nu mycket I bättre. Visste jag icke det! sade Majken tröstrikt leende. Men hvarföre var du då så häftig i afton ? :