Aftonbladet – 21 januari 1859, sida 1

jag ingenting skulle kunna höra... O, min Gud, hvarföre skulle jag så låta rycka bort mig från mitt eget jag, ty var det väl jag som så ... Du förstår allt ? Kärleken, yttrade Majken, är en stark och mäktig herrskare, det måste man tillstå ... Men lyft nu upp ditt kära vänliga ansigte, så huldt i sin rodnad och sina tårar, och säg hvad han svarade dig ? Ack, Majken, han såg på mig med sin stora öppnä blick, uttryckande både förvåning och oro, Men han hade sannolikt icke sinnesnärvaro nog, eller ock hade han för ädelt hjerta att på något dristigt och fint sätt svänga bort saken. Han märkte min dödliga, gränslösa förskräckelse — och Gud skall. veta att den var gränslös. Jag visste knapptsjelf-hvad jag gjort, och om ej så många slädar varit både före och efter oss, hade jag sprungit ur och sprungit så lingt vägen räckt. Stackars, stackars barn!, Majken smekte så moderligt den unga fruns glödande kind. Efter ett par ögonblicks tystnad — kanske var det också längre — sade han så här: Kan jag verkligen hoppas att fröken Emilia vill gifva hjerta och hand åt en person, hvilken tyvärr icke är rikt begåfvad i något hänseende ... Du trör väl aldrig att jag vari stånd att svara ett enda ord — och vi kommo hem till Stenby, pappas egendom, under en tystnad, som jag många gångertänkte afbryta för att på något sätt återtaga mina så djupt ångråde ord. Mön hvad helst jag tänkte säga, blef dock slutet att jag icke kunde finnå ett enda ord nog grannlaga att begagna i ett så kjnkigt ämne... Då vi skulle stiga ur släden och han lossade fällen, han min hand och hyiskade; I afton reser jag gonast hem, men i morgon tar jag mig-fbeten att muntligen eller skriftligen adrossera mig till frökens far.