Aftonbladet – 21 januari 1859, sida 1

heten sjelf, och till en början lyckades jag ganska väl att gå i land med denna föresats. Säkert måtte det sätt, som jag iakttog, ha behagat Ake, ty han blef sjelf mera upprymd och hjertlig än jag någonsin sett honom. Detta gladde mig i den grad, att jag med riktig möda kunde hålla mig i min rol. Då sade han de här ordes: Fröken Emilia!... Nej, Majken, nej, nej — det är omöjligt att fort sätta. Men då kan du icke heller få någon tröst af mig.n ; Ja, det är sant. Men jag ber dig minnas att jag var ung, obetänksam och tänklös, hvilket allt är bra besynnerligt, då jag i öfrigt är så stolt och så noga om min värdighet. Jag tror allt hvad du vill. Låt oss bara komma öfver de här farligheterna... Fröken Emilia — säåde -han ? Ja: Fröken Emilia, sade han så innerligen buldt, jag känner mig långt lyckligare i dag än jag trodde mig bli. Jag var så. tungsint och ovillig för allt, och det är fröken Emilias behagliga glädtighet jag har att tacka för förändringen, och tillade han — nu ber jag dig, Majken, att du icke ser på mig — om jag kundehoppas att fröken med tålamod ville höra mig, skulle jag omtala anledningen till det förra missmodet ... Hvad tänker du nu, Majken ? Jag tänker att du hörde hvad som hade händt honom 4 Nej, nej, det var icke så.. En känsla — jag vet icke hur en känsla kan komma så fort — tog hand om mig, utan att jag fick den minstå tid till besinning. Den tvang mig att upptaga hans ord så som jag sjelf ville tyda dem, och jag svarade eller, snarare, mitt svar störtade från Hjertat, fastän det kom sakta öfver läpparne: Hoppas, utan att jag hör når got mera — jag är i alla fall så upprörd att